Smittad! Eller inte smittad?

Ja, det är frågan. Hur i allsindar ska man veta det när de inte testar längre? Igår kände jag mig lite förkyld och lite hängig men inte värre än så. Jag ringde hela förmiddagen till 1177 men hamnade inte ens i kön… fick bara meddelande att det var mycket att göra nu. Så till slut ringde jag till vår underbara vårdcentral här i byn.

Berättade som det var och vi konstaterade att jag kanske är byns första coronafall och sköterskan tyckte att hon egentligen borde skicka en blomma till mig… haha. Gött när man tar det på rätt sätt. Men hon ringde till infektionskliniken i Värnamo som hälsade att de en timme tidigare hade fått ett mail med direktionerna att de ej ska testa fler fall.

Nu testas endast de som behöver sjukhusvård eller som arbetar inom sjukvården. Det innebär att så länge jag inte blir så sjuk att jag måste bli inlagd så får jag helt enkelt stanna i karantän och inte ha en aning om ifall jag är smittad eller inte.

Det känns lite konstigt måste jag säga… Dessutom går det ju nu inte heller längre att följa utvecklingen i Sverige. Hur många smittade som finns, hur många som blir friska, hur sjuka de blir osv osv. Så siffrorna man läser på nyhetssidorna stämmer inte längre. Det finns garanterat långt fler smittade än de som uppges.

Nu är jag en lydig tös och stannar hemma i min karantän. Men… de som inte testas kan ju fortsätta att går runt och smitta andra.

Nåja, jag är ingen expert så jag kan ju inte säga att det är fel. Kanske är det helt rätt att lägga resurserna på annat. Hörde någon expert säga igår att ca 60% av landets befolkning kommer att smittas av Coronavirus oavsett vilka åtgärder vi gör så varför detta pådrag i så fall? Varför inte bara låta det ha sin gång som alla andra influensor som kommer varje år?

Om vi ändå inte kan stoppa det menar jag?

Äh, skit samma. Orkar inte tänka på det mer, jag håller mig i min självvalda karantän och kan ju åtminstone njuta av att inte behöva åka och handla (vilket är det tråkigaste jag vet). Nu skickar jag bara ett SMS till gubben vad han ska handla på hemvägen.

Kanske man skulle vara kanske-smittad ett tag till 😉

Avslutar med en bild från när jag var i Ravenna och njöt av vädret, maten och Italien i stort.

Tjillevippen på er gullvippor <3

Min andra familj – i Italien

Hej svejs! Tänkte berätta lite mer om min Italienresa men vill börja med att säga att jag än så länge är frisk och håller tummarna att det förblir så.

Har fått frågor om varför jag åkte till Italien för att studera Italienska. Egentligen en jättelätt fråga att svara på – för att jag ville helt enkelt… Men jag har ingen speciell anledning till att lära mig Italienska, jag tycker bara att det är ett underbart vackert språk. Dessutom har jag och gubben rest en del i Italien senaste två åren och vi tycker verkligen att det är ett fantastiskt land som har så mycket att erbjuda.

Vi kommer garanterat att spendera mycket tid i Italien framöver så varför inte passa på att lära sig språket. Dessutom tycker jag det är kul med språk. Jag har läst in år 1 och 2 på gymnasienivå här i Sverige så nu tog jag ett steg till helt enkelt.

SJUKT kul!! Bara tråkigt att Coronaviruset skulle komma mitt upp i alltihop. Min resa blev inte mycket sämre, men lite mer…. annorlunda. Och med lite mer oro.

Oro för att man skulle bli sjuk så klart, och bli kvar i Italien längre än planerat. Men även oro för att inte kunna ta sig hem igen på grund av restriktioner osv. Eller att få med sig viruset hem och smitta andra.

Men när jag ändå var där så var det bara att göra det bästa av situationen, njuta av Italien, de härliga Italienarna och maten! Herregud vad jag har ätit gott dessa två veckorna!! Och druckit vin till varenda lunch och varenda middag… Det är inte riktigt likt mig… haha. Men BRING IT ON, jag trivdes utmärkt med det!! Kanske en tradition att ta med sig hem liksom.

Det skulle glädja en viss gubbe jag känner som råkar bo i mitt hus…

Första middagen hos min underbara familj bestod av detta:

Fråga mig inte vad det är för något men jäklar vad gott det var!! Något marinerat kött tror jag, och sallad, kronärtskockor, grillad paprika, någon asgod röra och annat gott. Och vin så klart…

Här är min helt fantastiska familj som jag bodde hos dessa två veckor. Jag kunde inte haft det bättre. Dessa människor har jag verkligen tagit till mitt hjärta och de verkar känna likadant (tro det eller ej…). Här har ni pappa Gianluca, mamma Jenny, sonen Leon, dottern Nicole med en kompis och Vincent, en vän till familjen som bor där ibland när han jobbar i Ravenna.

Gode tid vad jag saknar dem redan!! Men de ska komma till Sverige och hälsa på så snart de har möjlighet och vi kommer absolut att hålla kontakten.

Imorgon ska jag berätta mer om Ravenna, familjen, skolan och det jäkla skitpiss coronaviruset!

Tjillevippen på er gullvippor!

Pestsmittad hemvändare

Tänk så konstigt det kan bli… I dag sitter jag hemma och vågar inte gå utanför dörren, kan inte åka till apoteket och hämta ut ny medicin eller åka och handla mjölk.

Detta på grund av att jag spenderat 2 veckor i coronavirus-drabbade norra Italien. Nu känner jag mig som en pestsmittad… vilket kanske jag är om man nu ser coronavirus som en pest. Jag vet ju inte än. Jag tänker stanna i huset i 2 veckor för säkerhets skull, inte för att jag måste utan för att jag inte vill riskera att smitta någon annan om jag nu haft otur och dragit med mig smittan hem.

För drygt 2 veckor sedan hade jag ingen aning om detta. Då satte jag mig glatt på ett flygplan ner till Ravenna i Emilia-Romagna, Italien. Jag skulle gå en 2 veckors vidareutbildning i Italienska och bo hos en Italiensk värdfamilj under tiden.

Samma dag som jag åkte ner började allt ståhej. Jag lämnade hemmet aningslös på morgonen och landade i ett kaos… Redan på flygplatsen i Köpenhamn läste jag på nyheterna att det konstaterats några fall i Italien men det var inget oroande. Men när jag landade i Bologna på eftermiddagen så stod där vakter med munskydd och screenade alla som gick av planet.

På flygplatsen och senare på tågstationen var det fullt med folk med munskydd och jag undrade vad som hänt under dagen egentligen? Efter en titt på nätet så förstod jag. Det hade verkligen blossat up snabbt! På en dag gick det från något enstaka fall till kaos.

Men nu var jag här och det var inte så mycket att göra åt situationen. Jag åkte vidare till min familj i Ravenna och såg fram emot 2 veckors pluggande och en erfarenhet rikare.

Jo, det kan man ju säga.

Jag ska berätta mer om min resa imorgon, nu ska jag fortsätta att göra ingenting och känna efter om jag inte har lite skav i halsen, känner jag mig inte lite varm? Suck. Nej, jag är inte sjuk, men jag väntar liksom hela tiden…

En bild får ni så länge. Min sista glass för denna gången i vackra Ravenna:

Att cykla i trappor…

Som ni kanske vet så köpte jag och gubben varsin mountainbike förra året. Det är sjukt kul att kunna ge sig ut i skogen och cykla på små stigar och även att cykla på färdiga mountainbikespår.

Jobbigt! Men askul!

Att jag lägger mig och dör emellanåt har gubben ingen förståelse för alls… Men vad fasen, när man är så trött så benen bara skakar och man inte får andan till sig, då är det väl inte konstigt att man slänger cykeln åt fanders och lägger sig raklång i mossan och dör en stund?

Eller?

Men nu var det så att jag en dag skulle cykla ner till affären och posta lite paket. Så jag tog mountainbiken eftersom min vanliga cykel står uppe på huset i Dalsland. Att gick väl på ditvägen – inte att undra på eftersom det är asfalt hela vägen.

På hemvägen tänkte jag dock cykla förbi missionskyrkan eftersom det är ett pokestop där och man måste ju spela lite pokemon när man ändå är ute och far.

Så jag cyklar upp mot kyrkan och där framme är det en liiiiten kant och sedan en lite högre kant upp till själva entrèn. Jag har ju sett folk hoppa över både stenar och grenar så hur svårt kan det vara att hoppa upp för en liten betongkant? Inte svårt alls bestämde jag mig för…

Så glad i hågen tar jag full fart och när kanten kommer lyfter jag i styret för att komma upp. Men…. styret lyfter sig inte en millimeter trots att jag självklart gör helt rätt. Typ.

Så cykeln tar totalt tvärstopp och det enda jag känner i första läget är förvåning! VA??? Vad händer?? Varför tar det stopp?

Nästa känsla är ”oj, det här går åt skogen!” Cykeln står rakt upp på framhjulet och jag är på väg rakt ner. Mot en betongkant.

Jäääääädrar vad ont det gjorde! Jag skrek för full hals rakt ut. Jag fick en rejäl smäll i bröstet och det tar en stund innan jag kommer upp på benen igen.

En bil har stannat i korsningen men när de ser att jag reser mig upp så kör de iväg.

Jag skäms och lyfter upp cykeln, styret är snett och sadeln står på tvärsen. Men annars verkar den vara hel. Men jag verkar inte vara hel… Jag ställer mig och lutar mig mot väggen en stund. Nu känns det bättre i bröstet men armbågen och knät gör rejält ont. Blodet rinner och jag suckar.

Hur tusan gick det här till? Jag skulle ju bara cykla upp för kanten? kanske 15-20 cm hög. Hur svårt kan det vara? Varför gick det inte? Suck, det här blir kul att förklara för gubben…. Eller… kanske jag inte ska säga något?

Jag cyklar hem och inser ganska snart att jag inte lär kunna dölja vad som hänt. Armbågen och knät är både uppskrapade och kommer bli blåa och fina. Höften har också fått sig en rejäl törn så den lär bli blå den med.

Låren känns mörbultade men det är rött överallt så jag tänker inte så mycket på det.

Förrän jag vaknar nästa morgon.

Och ser blåmärket på låret…

Just den formen på blåmärke på just det stället var väl inte den bästa kombinationen. JAG vet ju att det är från cykelsadeln, men andra…

Herregud, att ha shorts den närmaste tiden kan jag ju bara glömma….

Resten av kroppen ser ändå rätt ok ut. Lite blåslagen här och där bara.

Dessvärre har jag spräckt ett revben. Så resten av kroppen faller snart i glömska. Vad är väl lite blåmärken. JÄDRAR vad ont det gör i revbenet. Inte kan man hosta, nysa, harkla sig, prata högt, andas djupt eller skratta. Eller röra sig….

Nej, hädanefter tänker jag använda apostlahästarna när jag ska upp för en trappa.

Gubben tycker att det borde varit självklart redan innan. Men vad tusan. Jag är bara optimist!

Och det är väl bra?!