Lite hundbajs i akvariet?

Jag måste vara den absolut sämsta i världen på att uttrycka mig rätt.

Eller förlåt – jag är ju fantastisk och bäst på precis allting så vi ändrar formuleringen där.

Jag måste vara den absolut bästa i världen på att uttrycka mig fel!

Jag kommer oftast på det (tror jag), men i efterhand när det är för sent att göra något åt eländet. Som idag till exempel, när jag var ute och gick en härlig vårpromenad med Skutthunden och Korvhunden. Eller härlig och härlig… den BÖRJADE härligt. Strålande solsken och så gott som vindstilla. En perfekt förmiddag för en långpromenad tänkte jag.

Längs med skogsvägen så hittade jag ett dike med en helt underbart fin mossa, och eftersom jag är totalt insnöad på akvarium just nu så var jag ju tvungen att ta med mig den hem och använda den till ett ”ovan-vatten-scape” jag håller på med. För att slippa dripp och dropp så lade jag den i en hundbajspåse och knatade vidare.

Eftersom vädret var fint så var jag inte den enda som var ute och njöt av solen. En äldre herre stod vid sin infart och pulade med några buskar när jag gick förbi. Han pekade på min hundbajspåse och sedan på sin soptunna som stod bredvid och sade leende ”du kan slänga den där så slipper du gå och bära på den”.

Och nu kommer vi till det där med att formulera sig rätt… Att bara utgå från att alla andra vet vad jag vet – tex att det är en fin mossa i hundbajspåsen – kan bli lite förvirrande för den andra parten.

Jag svarar nämligen:

”Åh, nej nej. Den ska jag ta med mig hem, jag ska ha den i mitt akvarium och det kommer bli sååååå fint 😀 Men tack ändå”

Gubben svarar inte utan tittar bara på mig. Så jag knatar vidare.

Och funderar på varför gubben såg så konstig ut när jag gick. Han såg ju så glad ut när jag kom?

Medan jag går försvinner solen, det börjar regna, och lagom tills man blivit så där blöt och kall så börjar det snöa! Inte någon fin snö med stora flingor utan sådan där som är som hagel fast snö. Små hårda snökorn som får det att svida i skinnet. Så jag tänker inte mer på varken bajspåsar, gubbar eller mossor.

Inte förrän jag kommer hem, går fram till soptunnan och ska slänga i bajspåsen och hindrar mig när jag kommer på att det är mossa i den, inte förrän DÅ fattar jag….

Suck…

Men mossan blev fin 🙂

Tjillevippen på er gullvippor <3

 

»crosslinked«

Slagen gul och blå? Nej – jag är akvarist…

Känslan när man är på utredning på smärtkliniken och de verkar vara övertygade om att man blåljuger…

Först hos sjukgymnasten efter att han gått igenom den gamla tanten så att hon funkar som hon ska rent maskinellt:

Sjukgymnasten: Och du är inte utsatt för våld från någon?

Jag: Jag? Öh, nej.

Sjukgymnasten: Inte från någon i din omgivning?

Jag: Nej, absolut inte!

Sjukgymnasten: Och ingen som hotar dig eller slår dig?

Jag: *börjar fundera på om det är någon kuggfråga* men svarar -Nej, inget sådant.

Sjukgymnasten: Så inget våld alls då?

Jag: *suckar ofrivilligt* – Nej!

Sjukgymnasten: *skriver i sitt block och ser misstänksam ut*

Jag: *kan inte begripa vad jag sagt som är fel*

Efter besöket hos sjukgymnast så är det dags för psykologen och efter de vanliga standardfrågorna så tittar hon länge på mig och ser så där lite medlidande ut som bara psykologer kan göra.

Psykologen: Yttre våld är ju också en anledning till smärta…

Jag: Öh, jo det kan jag nog tänka mig. *är det inte ganska uppenbart??*

Psykologen: Kan det vara så att din smärta beror på yttre våld?

Jag: *tänker att det hade jag nog garanterat vetat om i så fall, och då hade jag ju inte kommit hit eftersom jag vetat om varför jag hade ont…* men svarar snällt att det inte är så.

Psykologen: Är det någon som utsätter dig för våld?

Jag: Ett och annat tjyvyp från papegojorna och lite magpumpning av Skutthunden emellanåt – räknas det?

Psykologen: *uppskattar tydligen inte alls min humor och ser strängt på mig*

Jag: *suckar igen och fattar fortfarande inte varför de tror att någon pucklar på mig* Nej, inget våld

Psykologen: Har du någon gång blivit utsatt för våld?

Jag: *ger upp* och svarar nej på alla fortsatta frågor.

Nu är det dags för lunch och jag knatar iväg för att köpa lite att mumsa på innan det är dags för besök hos arbetsterapeuten. Jag kränger på mig jackan och när jag ser min bara arm så går det upp ett ljus i min domnade skalle…

Så här ser båda mina armar ut:

Yttre våld?

Jo, det kan man ju kalla det. Var och varannan dag så blir jag anfallen av ett 260 liters möbel-akvarium som är 60 cm djupt.

Juwel-akvarium är helt klart inte byggda för kortisar som mig…

– Ställ dig på en pall, sa någon.

Öh – som om armarna skulle bli längre då liksom!

 

 

Smarta vattenbyten i akvariet. Inklusive gratis dusch…

Ibland är jag så sjukt smart så jag nästan skrämmer slag på mig själv! Att jag oftast skrämmer slag på resten av familjen också är av en helt annan anledning…

Denna gången var det väl en mix av båda. Antar jag.

Jag vill ju liksom alltid effektivisera allting och hitta på smarta lösningar. Denna gången var det vattenbyten i akvariet som stod på panelen. Jag har både tömt med liten slang och hävert, med lång slang in till duschen och helt manuellt med skopa och hink. Men alla har sina negativa sidor så jag ville komma på något som gjorde att det gick snabbt, enkelt, smärtfritt… typ… och att jag inte behövde stå och hålla i slangen när jag tömmer och fyller på (för vem ska då stänga av vattnet när det är fullt?).

Så jag tog min långa trädgårsdslan, en gammal slanghävert, några delar till ett ryggsäcksfilter som jag inte längre använder och en tub silicon. Och så min fantastiska hjärna så klart.

Så här blev resultatet:

Ja ja, lite vatten har väl aldrig skadat någon. Om man inte räknar när när jag blev förgiftad av saltvattenskaret. Man får heller inte räkna med möbler och golv som inte tål vatten. Men om man bortser från det menar jag…

Tjillevippen på er gullvippor <3

 

 

En härlig tur på skidor i skogen. Typ…

Jag måste ju berätta om mina bravader i skogen! Jo, det finns skog även i Sälen och den hälsade jag på i.

Alltså – jag ska ju inte påstå att jag är någon hejare på skidor precis. Jag kör Stig-Helmer-stilen med ett litet nätt ”åhej” i varje sväng. Men… jag har en oerhörd tro på min fantastiska förmåga att klara precis allting! Så en av gångerna när jag var ute på mina ensamåkningar så fick jag för mig att jag skulle åka i skogen.

Jodå…

Det kan väl inte vara så himla svårt? Det ser ju skitmysigt ut att åka omkring bland träden där inne och jag har till och med sett småungar susa omkring där inne som små skogstroll utklädda till michelingubbar.

Så – hur svårt kan det vara liksom?

Jo, det vet jag nu.

SKITSVÅRT!

Man kan inte svänga när man vill för det är träd och stenar precis överallt!
Man kan inte ploga för ”stigen” man åker på är för smal och det svänger helt klart för sällan för att det ska gå att hålla min makliga hastighet.

Detta innebär att det helt plötsligt går fortare och fortare och man kan varken bromsa eller svänga. Man skriker STAAAAANNAAAA men skidorna lyssnar inte ett dugg utan fortsätter i full fart, helt utan att bry sig om mina vilda protester.

När man märker att det inte hjälper att skrika i högan sky så testar man helt enkelt att göra det som man vet inte går. Men ett HETT TIPS om ni hamnar i samma situation – Försök INTE att ploga på en liten åkstig som är typ 40 cm bred!

Om man gör det så åker ena skidan in i snövallen och det blir precis tvärstopp och man åker med näsan före in i samma snövall. När man sedan ska resa sig upp inser man att ena skidan står framåt och andra på tvären in i snövallen (som man ligger med näsan intryckt i) och det är totalt skitsvårt att ta sig loss utan att glida baklänges tills man dundrar in i nästa snövall.

Har man tur så är det ingen som ser eländet…

Har man otur så står det ett gäng skidskoleungar och tittar och pekar och har hur kul som helst.

Så STRUNTA I SKOGEN för tusan – håll er i pisten där det går att både svänga, ploga och ropa ”åhej” när det behövs!

 

Nerdrogad hos plågis

Ja Gösta Petter!! Idag lade Fröken Duktig in den här bilden på facebook:

Det är jag (om ni nu skulle missat det) när jag varit hos tandläkaren för några år sedan och blev så nerdrogad så jag inte visste vad som var bak och fram tillslut. Så varför inte gå hela skammens trappa ner och kolla på filmerna jag gjorde när jag var i Stesolidens förlovade land…

Här kommer det:

Att Droga En Bondmora:
Det är egentligen inte så svårt, jag är helt sjukt lättpåverkad. Det är därför jag inte dricker… Ett halvt glas vin och sen ligger jag däckad på toa med truten ner i toalettstolen.

Samma sak med tabletter. Jag pillrar bara i mig Ipren och Alvedon när det behövs, men om jag får värsta outstanding migränen så kan det hända att jag tar en citodon och däckar i soffan för resten av dygnet.

Igår skulle jag ju då till tandis och dra ut två tänder varav den ena var krånglig att bedöva bort. Så de skickade mig till käkkirurgen där de har lite starkare doningar. När jag kom dit så pillrade de i mig tre stycken Stesolid och sedan fick jag ligga och vänta en timme på att de skulle verka.

Jag hade ju inte så mycket att hitta på så jag passade på att prata lite med er. Men höj ljudet för jag kunde bara viska…. Jag blir mer och mer groggy för varje gång.

Watch this video on YouTube.

Watch this video on YouTube.

Watch this video on YouTube.

Nu är jag klar och ligger och väntar på Fröken Duktig som ska hämta mig. NU är jag groggy på riktigt… Jag bryr mig inte om att viska längre heller.

Watch this video on YouTube.

Eftersom jag inte kommer ihåg att jag nyss filmat och berättat att jag ska bli hämtad så filmar jag igen och berättar samma sak…

Watch this video on YouTube.

Fröken Duktig kom och hämtade mig och då sov jag som en gris. Hon ledde ut mig, fixade betalningen och stoppade in mig i bilen:

Watch this video on YouTube.

När vi kom hem försökte jag vara uppe en stund men alla bara skrattade åt mig hela tiden och jag fattade inte ett dugg så Fröken Duktig stoppade ner mig i sängen vid strax efter 5:

Watch this video on YouTube.

Så där sov jag som en stock till kl 11 i förmiddags… Fast jag var uppe någon gång under natten och stoppade i mig en citodon för det gjorde så in i hoppsan ont. Så jag är fortfarande helt groggy idag och Bonden låter mig varken köra till stan eller gå ut till kossorna…

Och de skrattar fortfarande åt mig.

Helt sjukt frustrerande…

En polare i röven?

 

Ni vet det där uttrycket – ”Hellre en rövare i poolen än en polare i röven”

Nu är det så här va, att jag kan skriva under på att det stämmer helt utmärkt. Jag har väl inte riktigt en polare i röven men nästan…

I går när Fröken Duktig var hemma och hälsade på sin gamla mor och far (vilket hon borde göra lite oftare om ni frågar mig) så hade vi en riktig mysdag! Vi kollade på skräckfilm och käkade chips och hade hur mysigt som helst. Visserligen en av de sämsta skräckisar jag sett – men skit samma, nu vet jag att jag inte ska se den igen. ”Last will and testament of Rosalind Leigh” hette den. Se inte den – den suger!

Men det finns annat som suger. När vi kollat klart på filmen och dessutom suttit och målat en stund så började jag med middagen. Det kliade på skinkan så jag kliade tillbaka vilket inte hjälpte ett dugg. Jag kliade igen och igen och igen. Men det bara fortsatte.

Jag kände att det liksom var en liten plutt där så jag tänkte att det satt något skräp i byxan och kände efter. NEJ – det var inget skräp i byxan. Det var JAG som hade plutten och inte byxan.

En finne på skinkan?? Kan man ens få det? Fröken Duktig ställde upp som skink-inspektör och konstaterade (med alltför mycket glädje!!) att det inte är en finne – det är en pormask!!!

Vem FASIKEN får en pormask på skinkan???? De ska sitta på näsan! Så den här lille masken har allt gått rejält vilse liksom. Hur i allsindar hamnade han där?

Jag försökte ignorera kliandet och gjorde färdigt middagen och sedan rusade jag ut i lagårn för idag var det dags för provmjölkning (vad det är hittar ni HÄR). Där sprang jag runt i 4,5 timme med provkoppar i högsta hugg och gjorde allt jag kunde för att dölja för Storebror att jag kliade mig i arslet titt som tätt.

Inte helt lätt hörrni.

När jag väl kom in från lagårn rusade jag upp på övervåningen och in i klädkammaren där jag har min stora spegel. Jag vände ut och in på mig själv för att få syn på den lilla jäkeln som stört mig hela kvällen. Med huvudet mellan benen och rumpan i vädret hittar jag den tillslut. Men jag ser ju knappt! Jag försöker hålla ficklampan med ena handen och klämma på elakingen med andra handen samtidig som jag har fullt sjå att hålla balansen och helst inte ramla pladask.

Tillslut så sätter jag lampan mellan vaderna och lyser med den samtidigt som jag kör in huvudet mellan benen och kollar på mina stora vita skinkor i spegeln. Suck – ingen vacker syn… Men jag hittar pormasken och har nu två händer fria så jag klämmer allt vad jag orkar.

Dock helt utan resultat!! Den jäkeln skäms väl för sin dåliga lokalkännedom och gömmer sig så långt in han kan. Det slutar med att jag har en SKETASTOR röd och öm fläck på skinkan, benen skakar som asplöv av ansträngningen och den konstiga ställningen och pormasken kliar lika mycket som innan.

Så ja – jag har hellre en rövare i polen.