Mörka avslöjanden!

Eller ok, kanske avslöjanden i mörker passar bättre…

 

Flygmyror, bromsar och att bli uppäten levande

Ni får en videoblogg idag.

Jag är nämligen död.

SKITDÖD!!

 

Snipp, snapp, snut – så var sagan slut (eller inte)

Så var det dags för del två I den spännande serien ”När Bonden träffade Bondmoran”. Har ni inte läst del ett så hittar ni den HÄR

Solen stiger på en molnfri september-himmel och skiner in genom fönstret i den lilla ettan i Högsbo. Lillpissen sträcker på sig och börjar klösa den lilla flickan på fötterna – nu är det dags att kliva upp! Den lilla flickan slår upp ögonen och klappar Lillpissen bakom öronen. Hon tänker på gårdagkvällen och värmen stiger i hjärtetrakten. Hon minns snyggingen hon träffat igår kväll och tänker på att de ska träffas ikväll igen. Det här kommer bli en lång dag …

När kvällen kommer står hon tålmodigt och väntar utanför Kårkällaren där de bestämt möte. Det pirrar i magen och hon kan inte stå stilla, hon vandrar fram och tillbaka utanför ingången medan vakterna nyfiket tittar på. Han verkar vara lite sen. Eller, kom hon ihåg tiden fel? Eller, var det verkligen på Kårkällaren de skulle träffas? Jo men visst var det så. Hon slappnar av igen och väntar.

Och väntar…

Men ingen snygging kommer.

Hon traskar mot spårvagnen och undrar vad som blivit fel. Hade han eller hon missförstått platsen det skulle träffas på? Hade det hänt något? Eller… Hemska tanke – ville han inte träffa henne igen? Hon slår bort den tanken och sätter sig på vagnen och åker hem. Hon tvättar av sig sminket, slänger kläderna på soffan och kryper upp i sängen till Lillpissen. Och tänker på honom… Hon minns precis hur han ser ut. Hans vackra ögon, hans mjuka mun och… hans doft. Hon ser honom framför sig och somnar medan Lillpissen kurrar och trampar henne på magen.

 

bonden Martin trädgårdsföreningen Göteborg

När hon vaknar dagen efter är det snyggingen hon tänker på. Hur ska hon få tag på honom? Hon vet bara hans förnamn. Inget mer.

Men… Han hade ju flörtat rätt rejält med hennes väninna – kanske hon visste något? Den lilla flickan slänger sig på telefonen och ringer till väninnan. Vad heter han? Vad jobbar han med? Vad bor han? Vänninan visste bara att han var målare men inget mer. Eller jo – han var egen företagare. De lägger på och den lilla flickan känner sig uppgiven, hur fasiken ska hon få tag på snyggingen?

Hon plockar fram telefonkatalogen, den gula delen, och letar upp alla måleriföretag i Göteborg. Oj – det var många!! Hon går igenom alla namnen men hittar inget som kan säga att det är just snyggingens företag.

På eftermiddagen ringer väninnan med glädjande besked. Hon hade fått snyggingens telefonnummer under kvällen men ville inte lämna det till den lilla flickan utan att fråga honom först. Så hon hade ringt honom, frågat om det var ok- vilket det var – och gav det nu till den lilla flickan.

Holy Fuck!!!!

Här sitter nu den lilla flickan med snyggingens telefonnummer i handen – och nu då? Ska hon bara ringa? Och säga vad då? ”jo du det var mig du inte ville träffa igår men som du träffade i förrgår, jag som var kompis till tjejen som du flirtade med, jag som åkte spårvagn hem och som inte lät dig följa med?” Nej så kan man ju inte säga.

Efter en stunds velande med sig själv så ringer den lilla flickan numret utan en aning om vad hon ska säga. Han kanske inte svarar, han kanske inte är hemma? (på den tiden var man tvungen att vara hemma för att kunna svara i telefonen…). Men jo – han svarar!!! Hon har ingen aning om vad hon hasplar ur sig men när de slutar prata så har de bestämt att de ska gå på bio tillsammans på tisdag.

Wiiiiiiieeeee 😀 Nu är hon glad igen!

Jag blond 17 år

Tisdagen kommer och den lilla flickan står återigen och väntar på snyggingen. Denna gång utanför biografen på Kungsgatan. Måtte han komma denna gången…. Och ta mej tusan – rätt som det är så ser hon honom komma gående längs gatan. Han är så fin!!! Svarta jeans, beige skjorta, brun skinnjacka och bruna skinnstövlar med spetsig tå. Hon svimmar nästan, men så ser hon hans blick – orolig, avvaktande och sökande. Men hallå – hon står ju här, ser han henne inte?

Hon går några steg emot honom och ler, hans blick faller på hennes läppar och han brister ut ett leende. Oron och sökandet borta ur hans blick.

Långt senare får den lilla flickan veta att anledningen till att han inte kom och träffade henne på lördagen var att han var bakfull. Så in i bomben bakfull… Att han såg så sökande och orolig ut när de träffades på bion var inte heller så konstigt – han kom nämligen inte alls ihåg hur hon såg ut. Bara att hon hade röda läppar. Men tack och lov så kom han ihåg att han vill träffa henne igen.

Efter bion åker de båda två hem till den lilla flickan – denna gången tänker hon inte förlora honom ur sikte igen. Och tydligen är det ömsesidigt – för från den här dagen så träffas den lilla flickan och snyggingen varje dag utan undantag. Tre månader senare tycker snyggingen att det är helt onödigt att de ska betala två hyror när de ändå alltid är tillsammans. Så den lilla flickan flyttar in.

Jag Martin bonden tillsammans Kortedala kalendervägen

Tre månader senare åker de utomlands tillsammans. Det åker till Puerto Rico på Gran Canaria. En dag på hotellet sätter snyggingen en ring på fingret på den lilla flickan. ”Från och med nu ska det alltid vara vi två”.

Jag Martin flygplan puerto rico

Och ja, det känns som en självklarhet även för den lilla flickan. Det ÄR vi två helt enkelt – från första (eller andra beroende på vem man frågar) gången vi träffades så har det varit självklart. Vi hör ihop!

Två år senare föds vår första dotter.

Martin Therese bebis bb Mölndal

Ett år senare är det dags för en ny ring att sättas på den lilla flickans finger. Det är den lyckligaste dagen i hennes liv.

Bröllop jag Martin bröllopsfoto

Jag Martin gifter oss bröllop

På lördag är det 24 år sedan vi gifte oss. Vi har hunnit bli trebarnsföräldrar, smålänningar, månskensbönder, hästhandlare och mjölkbönder. Men det är fortfarande VI. Och kommer alltid vara VI.

Så länge vi båda lever.

»crosslinked«

EDS – Ehlers Danlos Syndrom. En vanlig ovanlig diagnos…

 

Maj – Månaden då Ehlers Danlos Syndrom uppmärksammas!

Ehlers Danlos Syndrom (EDS) är den vanligaste sällsynta diagnos som finns. Minst 1 per 5000 invånare har EDS (troligen många fler, då mörkertalet är stort). Det är även en diagnos som negligeras otroligt mycket. Det är diagnosen som min vän Jessica har.

Här kommer en liten berättelse från henne: Läs och sprid!

Jag skulle kunna berätta massor om vad EDS är för nåt, men det skulle bli ett hemskt långt inlägg då… Jag nämner istället några länkar i slutet samt att videon ger information.

Trots att man föds med EDS, så får de allra flesta inte diagnos förrän i vuxen ålder. Detta är illa.. riktigt illa faktiskt! Man går genom en stor del av livet ovetandes om den stora skillnad som skulle kunna vara med kroppen om man fick hjälp, stöd och framför allt kunskap. I tid!!

Videon här nedanför har skapats internationellt för att uppmärksamma EDS. Även sången är skriven för ändamålet. Snälla, jag ber er. Ta några minuter och titta på denna videon. Läs dess budskap och information samt sprid hemskt gärna vidare. För min egen del tog det 33 år och 9 månader innan jag fick diagnosen. Nästan 34 ÅR!

Det ska inte behöva inte vara såhär. Trots att vi är åtminstone 2-3000 (troligen många fler) med detta syndrom bara i Sverige, så vet läkare knappt vad EDS är. De sätter sig bokstavligen och googlar när man nämner EDS.

EDS är faktiskt så pass vanligt att läkare borde hört talas om det.

När man har EDS har man en benägenhet att drabbas av ytterligare sjukdomar, syndrom och tillstånd. EDS påverkar hela kroppen. Detta gör det ännu viktigare att inte bara vården utan även samhället i övrigt vet mer om EDS.

Vill ni veta mer om EDS finns information på dessa tre sidor:
www.ehlers-danlos.se
http://hypermobilitet.se  
www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/ehlers-danlossyndrom

Tack för att ni läst och stort tack till Charlotte som erbjöd sig hjälpa till att sprida info om EDS.

/Jessica D

 

Cornelia – en tiggarkärring

 

Varje gång jag handlar så sitter hon där…

Vintertid inpackad i jackor och filtar sitter hon på en liten pall vid ingången till affären. En del går förbi utan att skänka henne så mycket som ett ögonkast eller ett leende. En del fnyser och rynkar på näsan åt henne.

cornelia tiggare tigger rumänien citygross

Då tittar hon bara ner i marken, säger ett tyst ” ‘escuse me” och låter dem gå förbi.

En del slänger i en peng i hennes låda. En del slänger i både en peng och ger henne ett leende. Då strålar hon tillbaka och ögonen glittrar.

Varje gång jag har handlat så har jag köpt med mig något till henne. En drickyoughurt och lite frukt, en chokladbit och en läsk eller kanske en kopp kaffe och lite bullar. Jag har inte så mycket men hon har mindre… Betydligt mindre!

För några månader sedan, efter att hon fått sin fika och jag vände mig och skulle gå mot bilen så kom jag på mig själv – varför går jag? Är jag inte mer intresserad än så? Räcker en påse fika och ett leende för att jag ska känna mig som en ”god människa” och för att ”tiggarkärringen” ska må bättre? Kan jag göra något mer?

Jag ställde ifrån mig vagnen och gick tillbaka, satte mig bredvid henne och började prata. Jag visste inte om hon förstod ett ord av min engelska men jag pratade ändå. Med en halvdan engelska blandat med rumänska och svenska ord samt en hel del teckenspråk började vi prata.

Min vagn blev stående och glassen smälte till en vaniljvälling medan hon berättade. Hon – Cornelia alltså, tiggarkärringen. Cornelia kommer från Rumänien, hon är en bra bit yngre än mig trots att jag i tanken alltid tänkt på henne som ”lilla tanten vid affären”. Hon, hennes man och två vänner till dem är i Sverige för att försöka få ihop lite pengar. De tre barnen är kvar i Rumänien hos mormor och morfar.

Något eget hem finns nämligen inte längre. Vid en brand förlorade familjen allt de hade. Hon visar en bild, en tidningsartikel från förra året, där hon står framför sitt före detta hus, ny syns bara en hög med aska och en halvt nedbränd stomme.

Hon berättar att hon saknar sina barn, men hon har inte råd att åka hem och hälsa på dem, hon måste vänta tills hon fått ihop tillräckligt med pengar för både resan tillbaka och för att sedan försöka skapa ett nytt hem till sig och sin familj. Hon ser dem på Skype ibland. Ögonen blir glansiga när hon berättar om barnen.

Hon frågar om mig, om min familj, om mina barn och ler när jag berättar. Vi skrattar tillsammans åt bilderna jag visar henne i mobilen. Tiden går fort och vi har riktigt trevligt. Innan jag går frågar jag om det finns något jag kan göra för att hjälpa henne.

Jo, svarar hon, om du har några kläder som dina barn vuxit ur så tar jag gärna med dem hem till barnen. Eller några byxor till min man? Kanske en jacka?

Nästa gång jag kommer berättar jag att jag börjat samla ihop kläder till henne och hon strålar och tackar. Denna gången tar vi pratstunden innan jag handlar, för att rädda glassen… Det blir till en rutin och varje gång jag kommer så vinkar hon glatt när hon ser mig, vi kramas och tar vår pratstund. Istället för att köpa fika till henne så frågar jag vad hon behöver. En gång var det diskmedel. Och en Japp. En gång var det kaffe. Och en Japp… Hon ÄLSKAR verkligen Japp!

Igår var jag där igen, hon strålar upp men ser orolig ut, hon kramar mig och frågar vad som hänt, det var ju 3 veckor sedan jag var där sist och hon har varit så orolig. Jag har väl inte varit sjuk?

Hm… det stämmer på dagen! Det VAR 3 veckor sedan jag var där. Är de små pratstunderna så givande för henne att hon minns så väl. Att hon faktiskt saknar dem? Det kanske är det roligaste som händer på dagen. Och vad kostar det mig? Ingenting!! Bara lite tid men vad gör det?

Är det vad som krävs för att skänka lite lycka så kanske fler borde skänka lite tid och omtanke? Inte bara för de tiggare som sitter vid butikerna så klart. Men överallt, hela tiden. Ett leende och en pratstund kan nog göra mycket för de flesta.

Om tre veckor åker Cornelia hem till sina barn igen. Hon kommer troligtvis inte tillbaka till Sverige, nu ska hon och hennes man försöka skaffa sig ett hem igen tillsammans med barnen. Kanske ihop med mormor och morfar, det blir lättare och mindre kostsamt. Men vi får se. Huvudsaken är att hon kan åka hem och bli en familj igen. Hon strålar av lycka och längtan.

Nästa gång blir nog sista gången vi ses. Då ska jag ta med mig de kläder som inte används här hemma och kanske lite annat smått och gott som hon kan behöva.

Jag kommer sakna henne.

Cornelia – min tiggarkärring

cornelia rumänien tiggare

Att baka moderkort i ugnen

 

För ett tag sedan gick vår TV sönder. Helt plötsligt funkade inga inkommande signaler alls, vare sig från DVD eller boxen eller någonting. TV’n kände att jag pluggat in något så jag kunde välja den port som jag pluggat in men sedan stod det bara ”ingen signal”.

Jag pillade med inställningar och kablar men inget hjälpte. Jag ringde ut en reparatör men han lyckades inte heller fixa det. Jag ringde till LG’s service, som var sjukt trevliga och tog sig tid men ändå kunde vi inte fixa det. Antingen fick jag lämna in den, vilket blir dyrt, eller köpa ny. Vilket så klart också blir dyrt… Jag vill inte ha en mindre TV än den jag har nu (har en 60″) så det blir ju en jäkla massa pickadoller som flyger iväg.

I fredags tänkte jag utnyttja Black Friday och beställa en ny TV. Men när jag klickat på ”lägg i kundkorgen” så blev jag sur! Fasen i mig att jag ska ge upp så lätt!! Jag kan ju åtminstone försöka, ska jag ändå slänga skiten så gör det ju inget om den går sönder ännu mer tänkte jag…

Så jag bytte om till mitt TV-reparatörs-jag och skred till verket. Som tur var så var inte Bonden hemma och kunde hindra mig. Jag ska beskriva steg för steg precis hur jag gjorde för jag vet att många haft samma problem och inte fått hjälp någonstans.

Det fanns ju en chans att det var moderkortet som gått åt helsike så jag hoppades på att det skulle hjälpa att värma upp det och fixa eventuella ”sprickor” någonstans. Friskt vågat hälften vunnet.

Detta kan även fungera på grafikkort osv som lagt av.

OBS!!
1. Jag kan inte garantera att det funkar!! 
2. Jag rekommenderar er inte att göra så här! Jag skriver bara hur JAG gjorde och att det hjälpte mig. Provar ni så är det helt på egen risk!

Så här gjorde jag steg för steg (skriver otroligt enkelt så att alla ska förstå även om man inte sett en TV inuti förut):

DRA UT ALLA SLADDAR UR TV’n INNAN DU BÖRJAR!!!!!!

1.  Jag tog loss hela panelen på baksidan (som sitter fast med tvåhundrafemtioelva småskruvar). Lättast är kanske att lägga TVn på en matta eller något så den inte välter men jag hade min stående för den är för tung för mig att lägga ner.

lg tv moderkort sönder inga signaler hdmi

2. Vid den gröna plattan längst ner till höger sitter alla inkommande sladdar från DVD, boxar osv. Så jag satsade på att det är den som är sönder. Innan du plockar loss den så ta ett kort på den gröna plattan, gärna från olika håll, så du lätt kan koppla in den rätt sedan. Då vet du precis hur allt ska sitta sedan.

C360_2015-11-27-12-05-43-852

3. Att ta loss sladdarna kan vara lite klurigt. De har ofta flera olika låsningar så man får trixa lite tills man hittar rätt. Är det svårt så gör du fel!! Dra inte hårt, hitta låsningen först. En del ska man trycka på sidorna för att släppa låsningen, på en del (tex den platta blå till vänster) så lyfter man det lilla locket och sedan är det bara att lätt lossa den.

4. Den gröna plattan sitter fastskruvad så lossa först alla skruvar tills du lätt kan lyfta bort den. Lossa den även från hållaren (den gråsvarta till höger i bild). Eventuellt kan det sitta någon skruv här också, ibland sitter den bara inklämd.

5. Värm ugnen till 190 – 195 grader. Lägg INTE plattan direkt på en plåt eller galler!! Den får absolut inte ligga emot metall. Du kan ta en bit kartong eller en skärbräda eller något annat papp/trä och lägga den på. OBS! Kontrollera igen så att inga sladdar eller kopplingar sitter kvar!

6. När ugnen är varm sätter du in plåten/gallret med plattan på i ugnen. Låt den stå i ugnen i 10 minuter. Det kan lukta lite mysko när den blir varm men det är helt ok.

C360_2015-11-27-12-25-54-096

7. Nu kan du göra på två olika sätt. Antingen tar du FÖRSIKTIGT ut plåten ur ugnen och FÖRSIKTIGT ställer den så den kan svalna. Du måste vara väldigt försiktig om du gör så här för nu är den varm och mjuk så det är lätt att förstöra den. Låt den stå och svalna i 30 minuter innan du rör den.
Eller så kan du stänga av ugnen och öppna luckan helt. Sedan får den stå i ugnen och svalna men då får du vänta längre innan den är helt kall. Gissar på en timme men jag kan inte säga säkert.

8. Nu monterar du tillbaka plattan och kopplar in alla sladdar på samma vis som de satt innan. Nu är det bra att titta på fotot man tog innan man kopplade isär det så det inte blir fel.

9. Skruva fast plattan igen och kolla så att allt sitter som det ska. Sedan är det bara att montera tillbaka bakstycket och koppla in strömsladdar och hdmi kablar osv igen.

Och hålla tummarna… Förhoppningsvis har det fungerat. Om det inte gör det så kan man göra om proceduren en gång till och antingen höja temperaturen en aning eller låta den stå i ungen lite längre stund.

Min funkar klockrent nu efter detta och jag fick en jäkligt hög timpeng eftersom jag slapp köpa ny TV. GÖTT MOS!!