Barnbarn är livsfarliga!

Åh, barnbarn är livets efterrätt…. Barnbarn är det bästa som finns…. Barnbarn får mig att känna mig ung igen….

ELLER HUR!!!!! Nooooooot!

Barnbarn får en att känna sig hostig, febrig, snuvig och eländig titt som tätt. De är små smittohärdar som vandrar omkring på vår jord och får oss stackars mor o farföräldrar att känna oss tusen år äldre än vad vi är.

Just nu ligger jag i soffan och tycker förfärligt synd om mig själv. Jag hostar, nyser och snörvlar. Jag svettas och fryser om vartannat. Dessutom har jag spräckt ett revben och testa själva att nysa och hosta med ett revben som är av.

INTE SKÖNT!

Dessutom kan jag ABSOLUT inte skylla mig själv. Det var inte alls jag som sa att jag visst kan passa barnbarnet trots att hon är förkyld och det var inte alls jag som ville cykla upp för en stentrappa trots att cykeln inte alls ville. (mer om det en annan gång)

Ok ok…. KANSKE jag får skylla mig själv. Men det går ju liksom inte att låta bli de små liven. De vet precis vad de gör när de tittar storögt på en så hela hjärtat smälter. När de sträcker upp armarna mot en som om man vore en livs levande gud nedstigen från himlen.

Skräpfians yngsta dotter Ella.

De vet PRECIS vad de gör. Tro inget annat. De illvilliga små trollen ser så oskyldiga ut som de bara kan medan de stänker ner en med den ena bakterien efter den andra.

Suck…

Men nästa gång ska jag säga nej! Det ska jag verkligen!

*Plingeling Plingeling*

Vänta det ringer på facetime…

”Åh, hej mormors lille älskling <3 Va vad säger du? Är du sjuk din lille stackare? Ja men mormor kommer bums. Älskar dig så hjärtat brister. Ses snart”

*Klick*

Jo, var var vi nu då. Just det. Nästa gång ska jag säga nej!

Nästa gång…

Barnsång, Fyllevisor och Barnatro

Visst är det helt underbart när ungarna bestämmer sig för att sjunga och uppträda för dig och din omgivning! Eller??

När de är stora så kan de ju få skämmas för sig själva så nu bryr jag mig inte om det längre. Det var värre när de var små och man fick skämmas åt dem. Mina ungar har gjort det om och om igen. Men ni kan ju få en liten glimt av varje unges specialare.

Fröken Duktig var ju, som jag sagt så många gånger förut, DUKTIG redan när hon var liten och gjorde inget halvhjärtat. När hon var runt 3-4 år så var vi på ”finmiddag” hos min chef. En riktigt flott middag. Ni vet en sådan middag där man ska plocka besticken från rätt håll och räkna pinnar på gaffeln…

Alla satt och var så fina i kanten och åt med stängd mun, armbågarna intryckta i sidorna och lillfingret lite lagom utåtriktat. Då bestämmer sig Fröken Duktig för att hon ska bjuda hela sällskapet på en sång…

Jippie…

Jag ler ett litet ansträngt leende och säger att det behövs nog inte. Men min chef tycker att det är charmigt och säger att det går så bra så. Jag anar ugglor i mossen redan då men kan ju inte göra så mycket utan nickar fromt och fortsätter le mitt korkade, ansträngda leende.

Fröken Duktig ställer sig upp på en av stolarna, de där superfina, säkerligen svindyra stolarna… och börjar sjunga.

Men det är ju inte direkt ”Uti vår hage” hon mjukt nynnar fram.

Istället sjunger hon ”Helan går” för full hals.

Under tiden börjar jag i tankarna gå igenom vilka platsannonser jag såg i tidningen vid frukostbordet. Finns det något nytt trevligt jobb för mig tro?

Nedrans unge!

fröken duktig slips taxi göteborg

 

Babbelpellen körde en helt annan variant när han var liten. Den totala motsatsen kan man väl säga. Första gången var också på en middag. Vi var bjudna på terminsavslutningsmiddag hos Babblis dagmamma tillsammans med de andra barnens föräldrar och rektorn. Babbelpellen var nog inte mer än 2 år den gången.

När vi som bäst sitter och sörplar i oss vårt kaffe och mumsar goda kakor så tar Babblis en sked och klingar i ett glas och meddelar att nu ska han sjunga för oss allihop och för rektorn speciellt.

Han tittar upp mot taket med sina stora oskyldiga blå ögon och sjunger med den största inlevelse en tvååring någonsin kan uppbåda. Låten han sjunger är frälsningsarmens ”Barnatro”…. Fast sin egen variant så klart.

”Vanatrooooooooo, vaaanatroooooooooooo. Upp i himmelen, lillebrooooooooor”

Efter det lyckades han charma varenda frälsningsarme-tant inom tre mils radie (och alla andra tanter också för den delen) genom att så fort han fick chansen, ta ton med sin Vaaanatrooooooo.

Smart unge!

babbelpellen grimasch pojke räcka ut tungan

 

Skräpfian var ju lite speciell redan när hon var liten. När vi bodde i Göteborg så kallade hela vår gata henne för Trollet. Till att börja med. Sedan kallades hon Monstret….

Hon var inte bråkig. Inte alls. Hon var världens snällaste! MEN hon hade så mycket idéer för sig hela tiden. Man kunde aldrig veta vad hon skulle hitta på härnäst. Lek, bus och liv i luckan. Det var Skräpfians melodi.

En lucia när Skräpis var ca 3 år och Fröken Duktig var 5 år så skulle de uppträda tillsammans och lussa. Fr. Duktig var så klart Lucia. Fattas bara annat! Skräpfian ville INTE vara tärna, hon skulle vara tomte… Ok, kör på. En lucia och en tomte. Varför inte?

När Fr. Duktig skrider in i rummet, allvarsamt och högtidligt, sjungandes på Sankta Lucia så hoppar och skuttar Skräpis efter henne sjungande ”tipp tapp tipp tapp”. Fr. Duktig behåller fattningen och ställer upp sig framför oss och sjunger Natten går tunga fjät. Under tiden hoppar Skräpis runt runt i cirkel runt Fr. Duktig och sjunger Hej Tomtegubbar…

Det närmsta Lucia jag någonsin fick Skräpfian var detta:

skräpfia barn 4åring lucia kläder handdukar

Bättre än så blev det inte. Hon var som hon var min Skräpis.

Och hon är som hon är.

Fortfarande…

 

Dessa jäkla ungar, del 4. Småglinen!

Nu har vi kommit till nästa steg i serien ”Dessa jäkla ungar”. Vi har gått igenom Tillverkningen, Graviditeterna och själva Utklämmandet. Nu kommer vi till den där tiden när de är små, söta, lätthanterliga (stoppa bara in en tutte i truten på dem så är de nöjda) och luktar gott. Än så länge är allt frid och fröjd med andra ord.

En liten varning bara, i den här serien kommer ni bli bildbombade varje gång, det är sjukt kul att sitta och leta bilder och välja vilka man ska lägga ut på bloggen och det är svårt att sortera bort!

Vi börjar väl i vanlig ordning med den äldsta:

Fröken Duktig
Året är -93 och jag har fått mitt första barn, själv är jag 21 och föga vet jag om vad som väntar. Och tur är väl det… Första tiden är de dock som allra lättast tycker jag. De sover och äter. Helt enkelt.

Fr. Duktig var skitsöt som liten (sedan vet jag inte vad som hände…). Första tiden hade hon gulsot (tydligen vanligt på för tidigt födda):

therese gulsot bebis spädbarn för tidigt född neonatal

Vi fick gå på lite kontroller i början eftersom hon var för tidigt född men allt gick bra och hon var stark och duktig (så klart…). Däremot var hon en liten skit. Bebiskläder kunde vi inte köpa utan min mor sydde dock-kläder till henne:

therese prematur bebis dockkläder dock-kläder

Hon såg ut som en liten rumpnisse första tiden:

therese bebis rumpnisse

Hon hade kolik varje kväll så vi fick använda hammaren för att få henne tyst.

Vi hade barnvagnen i vardagsrummet, lade hammaren på golvet (det var väl ingen som trodde något annat?) och körde barnvagnen fram och tillbaka över hammaren så det skumpade ordentligt. Då sov hon tills vi slutade. Vi brukade köra över hammaren fram till kl 11, då slutade vi, ungen vaknade så jag slängde fram tuttarna och gav henne mat. Sedan sov hon fram till åtta på morgonen. Och jag med. Hon sov nästan alltid hos mig.

th sover med mamma sovstil bebis söt

Jag undrar om sovstilar går i arv?

Hon var en en glad unge! I stort sett alla bilder vi har på henne ser ut så här:

therese glad bebis skötbord

therese skrattar bebis glad therese glad bebis pappa therese glad bebis skrattar therese bebis glad skrattar tomteluva

Hon var sen med att krypa och gå men helt sjukt tidig med att prata!! Hon var bara sju månader när hon sa mamma och när hon var 1 så babblade hon som bara den.

En annan sak som stämmer bra in på Fröken Duktig är ju just det där med duktigheten. När hon var 9 månader så slutade hon bajsa i blöjan, hon skulle sitta på pottan!! När hon var 1 år hade hon slutat med blöja helt, både på dagen och på natten. Folk trodde mig inte när jag sade att hon slutat med blöjor helt men så var det. Och har Fr. Duktig bestämt sig för något så är det så! Den saken har inte ändrats…

Grejen med småungar är ju att de inte hittar på så mycket eget bus när de är så små, så då får man passa på att utnyttja dem till eget bus istället:

therese bebis mustasch hår hitler

Sjukt roligt! Jag har en film på när jag matar henne med citron när hon är ca halvåret. Helt hysteriskt kul!!! Tyvärr hittar jag den inte, men jag ska leta vidare. De ligger ju på gamla VHS band. Sjukt jobbigt att leta med andra ord.

Skräpfian
Okej, då kör vi nästa unge. Nu är året -95 och Skräpis har kommit till värden. Hon var ju bara 2 veckor tidig så det vara bara att klämma ut henne och åka hem.

emma skötbord bebis skötväska

Skräpis var en sådan unge som man lätt glömde av att man hade… Hon bara fanns där liksom. Gjorde inget väsen av sig och bara hängde med. En gång när hon var några månader gammal så var vi i Skagen, jag och min mor gick in i en butik med barnvagnen medan Bonden, min far och Fr. Duktig gick in på en krog och drack öl. Eller… lilla fröken drack inte öl så klart. Hoppas jag.

Men jag och mor min gick och shoppade och råkade liksom glömma av barnvagnen inne i butiken och gick vidare upp på gatan. En stund senare kom vi på att ”Skräpis” stod kvar inne i butiken så vi sprang hela gatan ner och in i butiken igen och rullade ut barnvagnen och låtsades som ingenting.

Där fick man ju inte poäng till årets bästa mamma precis…

Skräpis var redan då oerhört fotogenisk:

e tunga e napp

Eller, det kom nog senare…

Hon fick tidigt lära sig att klubbor är gott. Hon hade ju en snäll storasyster som kunde trycka in allt smaskigt i munnen på henne.

e klubba1 e klubba2

En annan sak hon också fick lära sig tidigt var att öl är gott. Men det var Bonden som fick stå för den biten:

e öl

Skräpfian var en helt sjukt glad och nöjd unge över huvud taget. Det var bara att lägga henne någonstans

e fårskinn

eller sätta henne någonstans

e sängen

så var hon helt nöjd med det och roade sig själv tills man plockade upp henne och placerade henne någon annanstans.

Ni vet ju hur det brukar se ut på Skräpis rum och hennes problem med att lägga in kläder i garderoben, de ligger alltid över hela golvet.

Det började redan i tidig ålder, fast då kröp hon in i garderoben och slängde ut allt på golvet. Nu är hon väl för stor för att krypa in annars är det nog samma metod ungefär.

e garderob

Hon var rätt gammal innan hon döptes, jag glömde liksom av det lite grand. Men vi hade bästa dopet ever och vi hade det hemma hos oss, med bara oss och gudföräldrarna närvarande.

Och prällen så klart! Samma präst som vigde mig och Bonden.

e dop

Den där skålen som hon döptes i hade jag tänkt att spara och ge henne när hon blev vuxen.

Eller hur…

Som om något håller så länge i vårt hus, den slog jag sönder redan efter några år. Suck.

Babbelpellen
Sist och minst… Året är -01 och Skräpis o Fr. Duktig hade hunnit bli 6 respektive 8 år. Detta innebar att Babblis blev bortskämd redan från första stund! Söt som socker var han, med världens goaste pussmun… Och den blev mycket pussad på ska ni veta!!

gurra sover

Med två storasystrar och deras kompisar så fanns det ständigt en flock tjejer som ville pussa på honom.

Babblis är den enda av mina ungar som valt tummen. Och den var han bra kär i länge, det är inte lika lätt att slänga en tumme som att slänga en napp precis…

gustav bebis suger på tummen gosar sover

Fröken Duktig gör sitt bästa även denna gången för att introducera sina småsyskon i godisets fantastiska värld. Men man kan väl dela klubba?

gurra klubba barn godis dela

Skräpis följer syrrans exempel men anser att man kan dela även vanliga godisbitar:

gurra godis bebis barn äter

Fördelen med att ha storasyskon är att man alltid har någon att sova och gosa med:

gurra o emma

Dessutom ställer de alltid upp om man behöver pimpas lite. Med örhängen till exempel:

gurra örhängenDå ställer syrrorna upp direkt!

Om syrrorna var i skolan så kunde man ju använda våra goa hundar istället. Golden Retrivern Malte och Finnstövaren Benny. De ställde alltid upp med gos eller lek. Och med tvättning om han var smutsig.

gurra golden retriver finnstövare hund barn pojk

gurra hundar golden retriver malte finnstövare benny

Hade man tråkigt så kunde man ju leka fåntratt istället…

gurra tratt hundtratt på huvudet

Att Babblis gillade djur märkte vi redan när han var liten. Men en gång blev han riktigt osams med en häst på Vedbände ridläger. En valack som hette Ballad. Vi bodde där några dagar för Fr. Duktig var där på ridläger och fick lite hemlängtan, så vi åkte dit och bodde där, både jag Babblis och Skräpis.

Vi bodde i en liten stuga på gården. I en hästhage. Och där gick Ballad. Han brukade kliva upp på vår farstukvist på morgnarna när han tyckte att vi sov för länge.

En dag satt Babbelpellen på farstukvisten och käkade chips medan jag städade stugan. (Chips och godis är alltid en bra barnvakt).

Rätt som det var hörde jag ett illvrål och tittade ut, då har Ballad ätit upp Babblis hög med chips…

gurra häst vedbände ridläger häst ponny ballad skimmel valack

Jädrans vilken arg unge jag fick ta hand om då!! Temperament hade han redan då det lilla trollet. Antingen var han skitglad eller vrålförbannad. Inget däremellan. Tack och lov var han oftast skitglad…

Jag sade ju innan att chips och godis alltid är en bra barnvakt. Om man inte har något godis tillgängligt så funkar det oftas med en hink istället:

gurra spann hink bebis barn pojke

Om man inte hittar någon barnvakt så kan det gå hur som helst. Barnen kan hitta svarta tuschpennor och äta på. Inte alls bra… När det sedan visar sig att det är en spritpenna som är märkt ”permanent” så blir det ännu jobbigare…

gurra ätit penna svart mun barn pojke

Babblis avskyr att bada och det gjorde han redan när han var liten, det var en kamp varje gång han skulle ner i badbaljan och det brukade sluta med att jag var lika blöt som Babblis och dessutom på ett förfärligt humör. Nästan värre än Babblis.

Fast en gång lyckades jag få ner honom i baljan utan bråk och då passade jag på att fota! Jag tänkte att jag får passa på för det lär ju inte hända igen!

gurra bad

Babblis var och är en gottegris. En gång hade han hittat och ätit upp min glass. Jag frågade om han möjligtvis visste vart min glass tagit vägen:

gurra kladdig ätit glass barn bebis

Men han såg bara ytterst allvarlig ut och skakade på huvudet.

Eller hur…

Nu har ni fått reda på lite om mina små monsters tid som småttingar. Nästa gång ska vi gå igenom ETTÅRINGARNA. Jippie…

Nu ska jag packa klart för i morgon åker vi till KAP VERDE!!!! WOHOOOOOO!!!!!

Dessa jäkla ungar! Del 3 – NU ska de UT!

Förlossning.

Det är grejer det… Jag älskar att föda barn! Det är så sjukt häftigt så det är inte sant. Visst fasen gör det ont… Så in i helskotta ont! Men det är ändå det häftigaste som finns och jag vill göra det igen!!! Men jag vill inte vara gravid – och det är lite svårt att lösa det ena utan det andra om man säger så.

Men vi kör väl dem i ordning som vanligt och börjar från början. Eller inte HELT från början, då får ni läsa de andra inläggen i serien ”Dessa jäkla ungar!” först. Ni hittar dem HÄR.

Fröken Duktig :
Hon kom ju först som ni vet. Eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig så hade jag läst allt jag hittade om förlossningar och hade planerat precis hur min skulle bli. Jag skulle bada, ligga på en sådan där kudde, få massage av Bonden (som så klart inte alls var ”Bonden” då utan bara ”Älsklingen” men för enkelhetens skull får han heta Bonden även här), få bedövning och hej o hå.

Eller hur att det blev så liksom….

Det började med att jag vaknade på morgonen, 5 veckor före beräknad utploppning, och var pinkenödig. Bonden var redan uppe och käkade frukost och skulle gå till jobbet. Jag gick in och strilade lite och gick sedan ut i hallen. Då började det rinna ännu mer och jag var SÄKER på att det inte var kiss för jag hade ju precis varit på toa. Jag sa till Bonden att ”jag tror att vattnet gick….”

– Har du ont då? frågar Bonden. Men det hade jag inte alls, men det kändes ändå som om vi skulle åka in och kolla upp det så vi slängde oss i bilen och åkte de 10 minuterna till sjukhuset. I bilen kom första värken… Upp till förlossningen där de konstaterade att jodå – nu är det på gång! Men att jag kunde ta det lugnt, det här kommer ta tid.

In kom en sköterska och frågade hur jag ville ha det. -Jag vill bada!! sa jag. Sagt och gjort, det ploppade ner mig i ett badkar som fanns på rummet. Det dröjde inte många minuter innan de fick ta upp mig igen dock. Upp med mig i en förlossningssäng och på med en ctg mätare (tror jag att det hette) som mäter värkarna och styrkan på dem.

Den gick upp och sedan halvvägs ner, sedan upp igen och halvvägs ner. Ingen paus alls mellan värkarna med andra ord. Lustgasmasken åker fram och jag slukar den hel… (okej, inte riktigt men det kändes så).

– JAG VILL HA BEDÖVNING!!!! skriker jag

Bonden försöker lugna och tysta mig men jag är förbannad och skriker ännu högre. En barnmorska undersöker och säger att det är för sent, barnet är på väg ut.

– MEN DÅ VILL JAG HA BEDÖVNING DÄR NERE!!! skriker jag ännu högre för jag har läst på och vet att det finns en man kan få där också.

En annan kommer in och säger att det är för sent för det med för nu kommer det!

Jag suger lustgas för glatta livet, Bonden frågar sköterskan när han ska ta bort den för det har vi också läst att man ska göra. Hon skakar dock på huvudet och en annan sköterska trycker dit den när jag är så groggy att jag tappar taget om masken.

Nu gör det så ont så jag tror att jag ska gå sönder helt så jag skriker allt vad jag orkar och Bonden blir totalt likblek och kollapsar på en stol bredvid mig.

Barnmorskan ställer sig upp och stirrar mig stint i ögonen och säger. ”Nu avslutar vi det här, håll inne nästa skrik och skrik med musen i stället…”

Jag gör som hon säger och skriker med musen allt vad jag orkar och smärtan är fruktansvärd. Sedan släpper allt och masken åker ifrån mitt ansikte. Upp på mitt bröst kommer sedan den ljuvligaste (och blodigaste…) lilla varelse jag någonsin sett. Jag och Bonden hade bestämt att om det blir en tös ska hon heta ”Angelica” men vi båda tittar på henne och sedan på varandra. Vi säger samtidigt att ”hoppsan, det där är ju ingen ”Angelica”. Det var bara helt fel! -Vad är det då? säger jag.

– Det är en Therese, säger Bonden. Och det var helt rätt!

Barnmorskan tar dock tillbaka henne snart för de måste kolla henne eftersom hon är för tidigt född. Snart får jag tillbaka henne dock och vi myser en stund. Sedan åker hon upp på ”Prematuravdelningen” och jag åker ner till BB. Från det att jag klev upp i morse till det att hon låg på mitt bröst har det tagit 2,5 timme. Snabba puckar med andra ord…

Therese fick stanna på prematuravdelningen i 5 dagar men hon var stark och blev redan då ”Fröken Duktig”. Hon åt själv, andades själv, höll värmen och skötte allt som hon skulle. Jag var pigg som en mört och satt där uppe med henne i famnen dygnet runt. Personalen tyckte att jag skulle gå ner till mig och sova lite men jag såg ingen anledning. Det här var ju underbart.

Första bilden på Fröken Duktig och pappa:

Hon var 46 cm lång och vägde 2600 gram. Hon gick dock ner till 2400 gram till att börja med så hon var bara en liten skrutta.

 

Skräpfian :
Denna gången gick jag nästan tiden ut. Två veckor före beräknad födsel så var vi på kalas när jag kände att jag började bli ”lite lurig” i magen. Inga värkar men lite orolig i magen och jag visste ju hur snabbt det gick förra gången så vi lämnade Fr. Duktig på kalaset hos farmor och farfar och åkte in till sjukhuset för säkerhets skull. Precis lagom till att vi kom in på förlossningen så kom första värken.

Denna gången åkte jag raka vägen in på ett förlossningsrum och upp i ”stolen”. Samma procedur som förra gången förutom att jag inte bad om bedövning för jag visste att det inte var någon idé.

Vid ett tillfälle grabbade jag tag i armen på Bonden och frågade honom med mord i blicken ”Hur FASEN kunde jag vara så dum och göra det här EN GÅNG TILL????” Men sedan hade jag inte tid att prata mer, nu var det fullt ös!

1 timme och 40 minuter efter att det börjat var det över. Tjoflöjt! En tösabit till. Bonden hade sagt att hon skulle heta Johanna men vid ett svagt ögonblick under förlossningen så sa han att ”du är så duktig, så du får bestämma”. Det höll jag fast vid och det fick bli en Emma i stället. Johanna fick bli andranamn.

Första bilden på Emma, i storasysters knä. Storasyster försöker få till ett leende som mest blir till en grimash, hon ville ju ha en lillebror!! Stoppa in henne igen och byt för tusan!

Skräpfian vägde ca 3200 gram och var 52 cm. Hon föddes på kvällen och dagen efter åkte vi hem. Sjukhus är svintråkiga!!

 

Babbelpellen :
Det här gick så fort så jag hinner knappt ens skriva om det….

Babblis är den enda av ungarna som inte föddes i Göteborg. Nu hade vi flyttat till Småland och det blev Värnamo Sjukhus denna gången. Dock gick jag tiden ut och det var SJUKT tråkigt. Jag försökte mig på allt möjligt för att få igång ungen och få ut honom men han ville inte alls komma ut. 2 dagar före så bestämde han sig äntligen att det var dags.

Vi åkte in till förlossningen direkt när jag kände lite ”lur” i magen men när vi kom in så hade jag inga värkar och allt var lugnt så hon sa att vi kunde åka hem igen. – Inte en chans!!! sa jag, vi har en halvtimmes bilfärd hemifrån och hit och det hinner jag inte med när det väl startat.

Hon trodde inte på mig men kunde ju inte tvinga mig att åka så vi satt kvar en stund. Flickorna var med och de satte sig och kollade på TV en stund:

Det dröjde dock inte länge innan första värken kom. Då fick jag komma in på ett förlossningsrum, flickorna och Bonden fick vara med där inne hela tiden. Dock gick töserna ut sista minuten när han ploppade fram för det var lite väl äckligt tyckte de.

Det tog 40 minuter sedan var det klart. Så det var väl en himla tur att vi inte åkte hem…

Här är första bilden på min Babbelpelle:

Babblis vägde ungefär samma som Skräpis, 3200 gram och var 50 cm. Att han skulle heta Gustav hade vi redan bestämt och det blev ingen ändring på det. Han VAR en Gustav helt enkelt!

Han föddes vid 2-tiden på natten. På morgonen dagen efter ringde jag som en galning hem till Bonden men det dröjde ända till kl 10 innan han svarade.

– KOM OCH HÄMTA MIG!!! sa jag. Jag kan ju inte stanna här hur länge som helst!!

Bonden suckade och kom och hämtade mig och Gustav. När jag kom hem la jag honom i vagnen och sprang ner till stallet. Jag hade ju bokat tid med sadelutprovaren idag som skulle prova ut sadlar till alla hästarna.

Ha tid att ligga och vila liksom???? Pyttsan! Efter tre timmar var vi klara och jag tog vagnen och gick upp mot huset. Dock höll jag på att tuppa av så svärmor kom och tog in mig och Babblis till soffan och där däckade vi några timmar båda två. Sedan var det fullt upp igen….

Summan av kardemumman är att trots att det så klart gör helt sjukt ont att föda barn så är det SÅÅÅÅ HÄFTGT!!!!! Jag har älskat det varje gång. Och jag vill göra det igen…

 

Dessa jäkla ungar! Del 2, graviditeterna…

Okej, själva tillverkningen klarade vi ju av i förra delen så nu kommer vi till förädlingsprocessen. Dessa underbara 9 månader av illamående, vätska i kroppen, förvärkar och foglossningar. Det är fantastiskt att vara gravid! Eller inte….

Vi kan ta dem en i taget.

Fröken Duktig
När vi nu äntligen lyckats få till henne så var det ju underbart att äntligen få se det där blå strecket på stickan. Lyckan var total!! I två dagar… Sedan började 9 månaders elände.
Illamåendet kom som ett brev på posten. Inget kunde inmundigas och siffrorna på vågen blev lägre och lägre. När jag var nere på 44kg blev jag inlagd med dropp istället.
De tröstade mig med att illamåendet snart går över.

Eller hur….

Jag mådde illa ända tills ungrackarn behagade komma ut!!!

Som tur var så släppte de hem mig efter ett tag och jag levde på saft och den kalla föda som jag för dagen kunde få i mig. Varm mat gick inte!

Men inte nog med illamåendet. När V 21 (halvvägs i graviditeten) började så fick jag sammandragningar med 6 minuters mellanrum.  Åkte in till förlossningen och fick hämmande dropp och sängläge.

Efter några dagars dropp och skittråkiga stillaliggande dagar i sängen hade jag fortfarande värkar så fort de minskade droppet så de tog bort det för att se vad som hände.

Värkar med 6 minuters mellanrum dygnet runt men inget hände. Så jag fick gå hem om jag lovade att hålla mig i stillhet. Suck… Ärligt talat tror jag att de skickade hem mig för att de var SKITTRÖTTA på mig. Jag avskyr nämligen att ligga på sjukhus. Det är så sjukt tråkigt och jag blir en tjurig bitch utan dess like!

När det var fem veckor kvar till förlossningen hade jag fortfarande illamående och värkar och var sjukt trött på att vara på tjocken!

Som tur var så tyckte ungrackarn samma sak och bestämde sig för att komma ut.

Men det ska jag berätta mer om nästa gång. Så här såg jag ut 2 dagar före Fröken Duktig tittade ut. Ansiktet och fötterna fullknökade med vätska så man kände sig som en michelingubbe!

 

Skräpfian
Jag var väldigt tveksam till att bli gravid en gång till. Att helt enkelt köpa eller kidnappa en färdig bebis lät betydligt mer lockande! Men min barnmorska lovade mig att det finns inte EN CHANS att du får en lika jobbig graviditet igen.

Den barnmorskan borde hängas upp och ner och bli ihjälkittlad under fötterna!!

Om ni vill veta hur min graviditet med Skräpfian var så kan ni ju läsa ovanstående graviditet en gång till….

FY. FABIAN.

Två veckor före det var dags så bestämde hon sig för att komma ut. Äntligen! Då hade jag putsat fönster, knatat i trappor och pippat allt vad jag orkade för att hon skulle komma ut lite tidigare men utan resultat. FINALLY lite lugn och ro. Någon vecka innan Skräpfian tittade ut så såg jag ut så här: (slapp vätska i kroppen denna gången)

Babbelpellen
Efter några år så glömmer man liksom av hur det var att vara gravid… Som tur är, annars hade det väl inte blivit mer än 1 unge! Fast denna gången mådde jag faktiskt inte lika dåligt. Jag hade både illamåendet och värkarna precis som sist men inte lika mycket.

Det där med att ha en stor mage att gå och kånka på har inte bekymrat mig ett dugg dock. Jag hör många som gnäller om det där men jag tyckte inte det var något problem. Foglossningarna var väl inte jättesköna, det ska jag inte påstå. Det kändes som om någon satt och gröpte ur skelettet med en sked. Typ. Men just att ha en mega-mage var rätt så kul. Speciellt när de sparkade som värsta kickboxarna där inne och magen flög åt alla håll. Det tyckte jag var helt hysteriskt roligt!

Babblis var den som stannade i magen längst av knoddarna. Han stannade ända tills det bara var 2 dagar kvar. Han tyckte väl att det var varmt och skönt där inne. Han har aldrig haft bråttom med något om man säger så.

Så här såg jag ut några dagar innan min Babbelpelle såg dagens ljus för första gången:

Bakom mig ligger vår Golden Retriver ”Malte” om ni undrar vad det är för en som sticker fram.

Summan av kardemumman är väl att jag INTE gillar att vara gravid för jag har mått så skitkass varje gång!

Men nästa gång ska jag skriva om förlossningarna. DET var kul!!

Fy tusan vad häftigt det är att föda barn!!! Jag vill göra det igen! Fast jag vill inte ha fler ungar så det blir ju lite svårt…. Speciellt eftersom jag inte vill vara gravid heller.

Hm, det blir inte lätt.

 

Dessa jäkla ungar! Del 1 – tillverkningen…

Jag ska inte babbla mer om radiodagen  just nu, jag ska berätta mer om det i morgon. Nu ska vi babbla om någon HELT annat!

Nu startar jag nämligen upp ÄNNU en ny serie här på bloggen så nu har ni många att hänga med på. ”Dessa jäkla ungar!” ska så klart handla om dessa jäkla ungar…

Och eftersom vi inte skäms för något här på bloggen (eller?) så börjar vi väl från början. Med själva tillverkningen alltså.  Vi behöver ju inte gå in i detalj så där väldans, men jag kan ju ge er det hela i stora drag i alla fall…

FRÖKEN DUKTIG:
Tillverkningsår: 1992
Leveransår: 1993
Tillverkningstid och metod: 11 månader, 15 liter svett och förbud mot ”inte ikväll älskling, jag har huvudvärk”…

Som ni förstår var tillverkningen av Fröken Duktig ingen dans på rosor. Jädrar i min lilla låda vad vi kämpade och slet! Men inga streck på stickan och inga uteblivna lingonveckor. Vi gick till barnmorskan och bad om hjälp och fick då stränga men enkla regler: Vi måste pippa varje dag!!

Suck…

Nog för att man var mer ”på’at” på den tiden, men varje dag, vare sig man var sugen eller inte – nä, det var inget vidare. Tyckte jag. Bonden tyckte det var en strålande idé. Så vi pippade som kaniner men ingen bulle i ugnen.

Men så åkte vi på semester till Rhodos med svärföräldrarna och simsalabim så var jag på tjocken. Svärmor visste så klart om det innan jag själv gjorde det. ”Det syns” sa hon bara med ett finurligt leende…

Så här såg jag ut på den tiden. Ung och oförstörd… (och halvfull i baren på danmarksbåten, men jag hade ingen annan bild):

Sedan gick det bara utför…

 

SKRÄPFIAN:
Tillverkningsår: 1994
Leveransår: 1995
Tillverkningstid / metod: 10 minuters stånkade på bröllopsnatten….

Skräpfian var betydligt enklare att få till. Vi hade bestämt att när Fröken Duktig var 1½ år så var det dags att börja tillverka en liten till. Vi visste ju att det kunde ta sin lilla tid så det var ju dumt att vänta för länge. Men så lyckades jag få Bonden till ett frieri och tre månader senare så gifte vi oss. Varför vänta liksom?

Så på bröllopsnatten slängde vi alla gummin åt fanders och jag fick äta banan utan skal för första gången på länge… Dagen efter hade vi nattgäster i två nätter så då blev det inget nuppa av och natten efter det åkte vi på bröllopsresa till Lefkas. Redan fjärde dagen där nere så började jag må tjyvens och det var ingen tvekan om varför, jag var på smällen.

Han sköt bra på bröllopsnatten min lille Bonde…

 

BABBELPELLEN:
Tillverkningsår: 2000
Leveransår: 2001
Tillverkningstid och metod: 1 minut och 20 sekunder, in ut stöna skjut…

Nu har vi hoppat fram en del i tiden. Fröken Duktig har hunnit bli hela 7 år och Skräpfian 5. Nästa år börjar hon skolan. Då kommer det bli tomt här hemma… Kanske man ska ha en liten till? Naeeee, två räcker. Eller?

Ena dagen sa Bonden ja och jag sa nej.

Andra dagen sa Bonden nej och jag sa ja.

Och så höll vi på….

Tills en kväll när vi plötsligt sa ja båda två! Då blir man lite ställd för det hade ingen av oss räknat med. Ska vi verkligen ha en till?

”Äh, vad tusan” sa Bonden och slängde gummit över axeln.

1 minut och 20 sekunder senare kollade vi på varann och insåg att nu är det kört! Åter kommer tider med vaknätter, spyor, bajsblöjor och allt annat underbart som hör till.

Tusan också!

Den hösten sköt jag min första älg:

Bonden fick inte skjutit någon älg det året.

Han hade liksom skjutit klart.

 

Dagens Tips:
Jag är för trött för att tipsa idag så jag vill bara berätta att jag har lagt in ännu fler annonser på Tradera nu. Både gammalt och nytt. Ni hittar dem HÄR.