Gränjåstjärnen och till toppen av Städjan

Dag 2, Idre Fjäll

Dagen började samma som igår – Bonden gick en morgonpromenad med Skutthunden medan jag och Korvhunden låg kvar och snusade under täcket. Ungdomarna var stendöda som vanligt på morgonen. Men efter frukost var vi alla pigga och peppade inför dagen.

Vi skulle bestiga Städjan, 1131 meter över havet och Dalarnas mest kända topp.

Eftersom Bonden suckade minst femtioelva gånger i går över att han fick dricka termoskaffe istället för att koka kaffe på tirangaköket så åkte vi först till sportaffären och köpte en liten kittel till honom så han får koka sitt tiranga-kaffe. Lite torrmat fick det också bli idag istället för mackor.

Dessutom blev det bullar och kakor eftersom Loppan (Brorsdottern) bestämt hävdade att man absolut måste ha ”riktig fika” när man är ute och vandrar.

Man kan välja olika vägar upp till Städjan men vi ställde oss vid Städjans parkering och tog Vinterleden upp till fjället. Pigga och peppade som vi var så traskade vi på i lite väl hög fart i den första branten så både jag och Loppan höll på att duka under och ge upp. Men efter lite vila och vatten så kunde vi kämpa vidare. Halvvägs upp så var dock allas vatten slut! Det bör man veta om man ska följa lederna upp och ner på Städjan – det finns ingen bäck där man kan fylla sina flaskor!! Inte förrän man kommit ner igen och bara har några hundra meter kvar till parkeringen. Då kommer äntligen en bäck rinnande.

När vi kom upp över trädgränsen såg vi äntligen toppen vi skulle upp på – och jäklar vad högt det såg ut!

Hm, väldigt svårt att få med på bild… Det ser ju jättelitet ut på bilden!

Jag fick för mig att det skulle bli lättare om vi skippade leden och tog oss upp på högra toppen först och sedan vidare till den vänstra toppen.

Öh… inte mitt bästa förslag i mitt liv kanske… Vi kom i och för sig över på andra sidan där det var mer lä men vi fick verkligen klättra på alla fyra upp för branten och dra oss fram i blåbärsris och grenar för att inte drutta ner. Några meter från toppen blev det flackare och där hittade vi en liten ”hylla” där vi satte oss och tog en välförtjänt fika.

Och vila… Det var sjukt skönt att luta sig tillbaka i mossan och bara njuta av solen, den tillfälliga avsaknaden av blåst, tystnaden och utsikten! (inte för att jag såg så mycket när jag låg ner men jag kunde ju ligga och tänka på det jag nyss sett. Typ…)

Eftersom Bonden hade sitt Tirangakök så snodde vi andra de båda termosarna till varm choklad imorse. Vilket innebar att Bonden blev utan kaffe eftersom allt vatten var slut… (asgarvar i tysthet för att inte riskera att bli utslängd för stupet).

Bullar, kakor och varm choklad fick upp energin igen och vi kunde vandra vidare mot toppen.

Nu var vi ju uppe på lilla höjden, bara resten kvar liksom.

Ja, det är Bonden och Babbelpellen som står där borta och väntar på att jag och Loppan ska fota klart.

Till slut var vi uppe på toppen och JÄKLAR vilken utsikt här var! Som sagt så går det inte att få med på bild men jag gör ett försök.

Kolla vad små Idre Fjällen ser ut här uppifrån!!

Även min Tappre Tax Korvhunden verkade njuta av utsikten. Jag trodde aldrig att han skulle klara all denna klättring men han har varit helt grym! Precis som sin helt fantastiskt fantastiska matte så klart.

En liten film på utsikten härifrån:

Jag var inte helt taggad på att gå ner för toppen den branta vägen eftersom mina knän avskyr mig när jag går nedför. Så istället gick vi diagonalt ner på andra sidan istället. Mycket skönare att traska fram genom ljung, lava och blåbärsris än på en stenig stig. Nedanför toppen traskade det omkring renar både här och där så Korvhunden lät som om han hade satt en tupp i halsen och hoppade jämfota för att se över blåbärsriset. Idiot…

När vi rundat toppen så tog vi sommarleden ner för fjället. Enligt guiderna vi läst så rekommenderar de att ta vinterleden upp och sommarleden ner men jag tycker nog att det borde vara tvärtom.

Men jag är ju kärringen motfalls säger Bonden…

Nere och nästan framme vid parkeringen hittade vi äntligen en bäck där vi kunde fylla på våra vattenflaskor. Och klunka i sig vatten tills magen blev som en ballong. Istället för att åka raka spåret hem till Idre Fjäll igen så stannade vi till vid Gränjåstjärnen och vandrade över till andra sidan där det fanns ett litet vindskydd. Där passade det perfekt att fixa lite mat på Bondens älskade Tirangakök.

Kolla!! Där bakom är fjället vi nyss var uppe på 😀

Babbelpellen tyckte att det även var ett perfekt tillfälle att ta sitt första fjälldopp. En brygga med en lös planka och plums så var ungen i vattnet.

Och Bonden höll på att skratta ihjäl sig.

På kvällen när vi satt i soffan framför TV’n skrattade han fortfarande… ”Ja jääädrar… hahaha…. Plums! Hahahaha”

Imorgon ska vi ge oss upp till Grövelsjön. Kanske Babblis vill bada där också?

Tjillevippen på er gullvippor!

 

»crosslinked«

Fulufjällets Nationalpark och Njupeskärsfallet

WOW! Vilken första dag vi har haft här i Idre!! Helt jäkla fantastiskt på alla sätt.

Bonden väckte oss andra sömntutor vid 8 tiden i morse, då hade han redan varit på morgonpromenad med Skutthunden (Korvhunden låg under mitt täcke och ville inte alls gå ut) och börjat plocka fram frukost. Det där med att vakna tidigt på morgonen verkar inte gå ur Bonden ur första taget…

Det första jag gjorde i morse var att vrida upp värmen på elementen för jag tyckte att det var lite kyligt i stugan. Nåja… vi återkommer till det senare.

Sedan tråcklade vi på oss vår nya vandringsoutfit och ryggsäckar och gav oss iväg. Trots att alla råd och tips jag läst innehåller en och samma rad – gå INTE ut och vandra i nya skor!! Så gjorde vi just det…. Alla 4 hade sprillans nya skor men vi följde rådet om att ha tunna strumpor först och tjocka över och tack och lov fick ingen av oss skoskav trots att vi vandrat hela långa dagen.

Vi tänkte börja lite lugnt med att åka till Fulufjällets Nationalpark och vandra upp till Njupeskärsfallet (som är Sveriges högsta vattenfall) men det slutade med att vi både gick upp till fallet och sedan den stora leden runt hela fallet. Vi kunde liksom inte låta bli för det var så galet vackert där.

Men som sagt, vi började med att gå upp till botten på fallet och vägen upp var verkligen underbar. Det var en enkel led att gå och på många ställen var det spångar på marken. Korvhunden tyckte att han skulle gå först hela vägen och dessutom i mitten av spången så att mötande stackare knappt fick plats. Kungen liksom…

Ungarna var lika peppade och förväntansfulla som jag och Bonden.

Väl framme vid fallet var det verkligen värt att se.

 

 Visst är det hur läckert som helst!!!

När vi njutit klart av fallet gick vi tillbaka en bit på leden och tog en fika i en liten stuga. Varm choklad är verkligen det godaste som finns när man är ute i naturen!!

Bonden håller dock inte alls med – han ska ha KAFFE och inget annat. Och det ska drickas ur en kåsa.

När vi fikat och pinkat gav vi oss iväg på den andra leden ”Fallet runt”. Jag fattade ju så klart att det skulle gå uppför men jäklar vad brant det var… Jag svettades som en gris, pustade och flåsade. Men jag kämpade mig hela vägen upp och snacka om att det var värt det!

En liten film på utsikten härifrån:

Sedan vandrade vi vidare längs fjället och kom fram till toppen på vattenfallet. Helt sjukt vackert! Här passade vi på att fylla våra vattenflaskor i forsen också.

Lite utsikt från denna sidan:

Vandringen vidare längs fjället och sedan ner på andra sidan var helt underbar. Ännu en härlig fikapaus blev det bland blåbärsris och vitmossa innan vi tog den branta klättringen ner.

En helt fantastisk dag utan en enda blåsa eller skavsår trots våra nya kängor.

När vi kom hem var det 800 grader i stugan…

Alla skällde på mig och sa att de visste att det skulle bli så här. Ja ja… inte hela världen. Det gick ju att vädra! Fönster öppnades och element vreds ner och jag satte näsan i vädret och talade om att vi åtminstone inte fryser.

På kvällen tyckte Bonden att vi skulle ta en kvällspromenad – som om vi inte gått tillräckligt idag liksom! Men det var faktiskt riktigt skönt. Vi följde en led, tog sedan en av slalombackarna upp, mumsade blåbär och hittade hjortron. Och Korvhunden hoppade över ett dike men glömde liksom att hopp behöver gå uppåt så han hoppade rakt in i andra sidan diket med nyllet före.

SJUKT KUL tyckte jag och Loppan (Brorsdottern).

Behöver jag säga att vi somnade jäkligt gott på kvällen? Jag var smart (som vanligt) och lade mig tidigt, Bonden somnade i soffan och vaknade miss i nassen, ungdomarna var uppe för sent och var stendöda när det skulle gå upp morgonen efter.

Allt var precis som vanligt med andra ord.

Vurpor, hjärnskakning och after ski

Ni är ju vana vid att jag klantar mig och ställer till det. Tyvärr har Fröken Duktig ärvt min fantastiska förmåga att råka ut för det mesta.

När vi var i Sälen så var det nämligen hon som stod för resans värsta vurpa!

Förra året så var det ingen som gjorde någon dundervurpa i backen så årets vurpa vann istället jag – inomhus… i hallen… när jag provade mina pjäxor. Dessutom fick ju Dåren det hela på film. SUCK!

Men jag bjuder på det så varsågoda:

Dåren och Långskånken fick ställa upp som reparatörer efteråt och laga elementet som jag drog med mig i fallet.

Fröken Duktig var – så klart – duktigare med årets vurpa och såg till att inget gick sönder förutom hon själv….

Här är hon första dagen när hon provade sin hjälm och insåg att den inte kommer passa denna gången heller. Hon lyckas ALDRIG få hjälmar som passar. Hysteriskt roligt tycker jag! Kolla bara:

Det sjuka är att hon gjorde världens praktvurpa men ingen vet hur det gick till! Hon själv minns ingenting, jag var längre ner i backen och Skräpfian hade själv fullt upp med en egen vurpa.

När jag kommit ner i backen och vänder mig om ser jag unga Fröken ligga i kanten av backen, nästan ända nere. Hon ligger på mage med näsan rakt ner i snön och benen i en underlig vinkel uppåt så att ena skidan är ovanför hennes huvud….

Jag tror först att hon bara ligger kvar och suckar över sig själv. Jag kollar läget med lilla Hoppetossan och vänder mig mot unga fröken igen som fortfarande ligger helt stilla. Då börjar jag ana oråd och traskar iväg mot hennes håll. När jag kommer fram är jag riktigt orolig för hon ser verkligen död ut!!

Jag ropar på henne och frågar hur det är – jag får inget svar så jag sätter mig ner och ruskar lite i henne och ropar igen. Då får jag ett stön till svar åtminstone. Pust – hon lever!!!

Efter ett par stön till så lyckas hon få fram att det gör ont! Jag tror så klart att hon har brutit benen eftersom hon ligger som en elitgymnast trots att jag vet att hon är lika vig som ett kylskåp. Så jag knäpper av skidorna och lägger benen åt rätt håll.

Jag frågar igen hur det känns och när hon vänder huvudet emot mig så ser jag att hon är både sårig, blåslagen och full med snö i hela ansiktet, hjälmen, skidglasögon och allt. Hon frågar mig vad som hänt och säger att hon har så ont i huvudet.

Summan av kardemumman är att ungen inte har en aning om vad som hänt, varför hon ligger i snön eller var vi ens är någonstans. Sista 10 min innan vurpan verkar vara helt borta. Jag anser att vi ska se till att en scooter kör hem henne till huset igen medan Skräpfian tycker att en rejäl After Ski botar en hjärnskakning bäst så hon leder bort en vilsen och öm Fröken Duktig till After Skin och resten av gänget.

Här är hon några timmar före vurpan, tillsammans med sin Rockstar (ni får veta mer om honom snart).

Dagen efter minns hon fortfarande inte alls vad som hänt och hon har en hejdundrande huvudvärk.

Men hon hade nog tur – det kunde gått mycket värre. Och TACK OCH LOV att hon hade hjälm!!! Ibland är det värt att se ut som en idiot…

Avslutar med en härlig bild från kvällsåkningen 🙂 (som dock inte Fröken Duktig var med på utan hon låg nerpackad i soffan på mammas order)

Tjillevippen på er gullvippor <3

 

 

Hässleholm Power Meet 2016

 

Fy Fabian folket! Jag har ju glömt att berätta… Eller jag har inte glömt egentligen men jag har inte kunnat skriva eftersom mina händer och armar gör så förbannat ont. Men nu sitter jag och dikterar så nu ska jag berätta vad jag gjorde förra lördagen.

Jag, Bonden, Babbelpellen, Brorsonen och Dåren var i Hässleholm och kollade på läckra bilar. Det var nämligen Power Meet och cruising där och det var vi bara tvungna att åka på! Så jäkla mycket fina bilar, jag fick gå och torka dreglet från hakan hela tiden… Brorsonen och Dåren fick också torka dreglet från hakan fast det hade nog mer med brudarna att göra än med bilarna.

Dåren lyckades dock inte imponera på någon av brudarna, jag förstår inte varför. Han var ju verkligen sitt allra snyggaste jag:

Dåren Tony Hässleholm power meet kukhuvud Dåren Tony Hässleholm power meet Dåren Tony Hässleholm power meet peruk

Det är ju helt fantastiskt vad vacker den här mannen här vad han än har på sig! Allt klär en skönhet säger man ju, eller inget missklär….. ja hur det nu var…

Skutthunden och Korvhunden fick också följa med. De skötte sig utmärkt trots fullt med folk, fullt med bilar och andra hundar.

Hässleholm power meet cruising 2016 babbelpellen skutthunden

De skötte sig nästan lika bra som Dåren – även fast jag hade glömt hans flexikoppel hemma…

Självklart så filmade jag och tog 2 miljoner bilder. Jag lägger in en del  av bilderna här nedanför så att ni kan få njuta lite av härliga bilar. Just nu tjatar jag hål i skallen på Bonden att vi verkligen behöver en fin gammal bil. Visst har jag rätt?

Här kommer en film och ett gäng bilder. Se och njut.

Tjillevippen på er gullvippor

Watch this video on YouTube.

Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 lycka Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 lycka Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016 Hässleholm power meet cruising 2016

När man testar rom….

 

Förlåt att jag dröjt… det var ju det där med Rom och Choklad och jag har liksom grämt mig lite för att skriva det här inlägget. Men nu KAN jag inte dra på det längre. Egentligen borde inte jag vara den som skriver detta, det borde de andra som var med göra istället men för säkerhets skull gör jag det själv i alla fall.

Det är ju något konstigt med min skalle och alkohol – det går liksom inte ihop alls!! När jag var yngre kunde jag åtminstone dricka en öl eller två och bara bli sådär lagom lullig men de sista 15 åren har jag struntat i det helt för det GÅR bara inte. Ett halvt glas vin blir jag ju helt på lyran av.

Men… nu var vi ju i sälen och jag mindes så väl när jag och Bonden var i Österrike för 25 år sedan – då drack jag Rom och Choklad i backen och det var så galet gott. En liten liten rom kan väl inte skada tänkte jag.

Eller hur liksom…

Jag stod i baren och beställde när expediten frågade om jag ville ha en 4:a eller 6:a? Jag fattade ingenting… men så hör jag en röst bredvid mig som ropar ”en 4:a för tusan!!!”. Där står Fröken Duktig och tittar på mig och skakar på huvudet.

Jag går glad i hågen ut med varsin Rom och Choklad till mig och Bonden. Det här ser ju ut att gå riktigt bra! Vi måste ta ett kort!

Dåren ställer upp som fotograf och knäpper tre bilder på raken. Normala människor sitter ju och ler när någon tar kort men Bonden lyckas ALLTID göra något konstigt. På tre sekunder hinner han med tre miner. Det är inte dåligt det!

C360_2016-03-26-12-30-19-852 C360_2016-03-26-12-30-17-941 lindvallen after ski rom och choklad jag bonden

När de andra är klara med sitt så har jag lyckats komma halvvägs genom min drink. Det är förbaskat gott men jag vågar tusan i mig inte resa på mig för marken gungar och skallen känns som full med bomull. Vi skulle egentligen gå och äta lunch men de andra får gå utan mig, jag sitter kvar och sörplar på min drink och har det rätt så mysigt trots bomull och snö som gungar som vatten.

Efter en halvtimme är jag helt såsig och bestämmer mig för att gå bort till restaurangen ändå. Jag antar att det går bra för dit kommer jag och hittar gänget sittande och mumsar allt vad de orkar. Jag sätter mig på en stol, försöker ser allert ut vilket lyckas i ett par minuter.

Sedan somnar jag…. Sittande på stolen…

jag sälen sover

Tydligen så ber Bonden töserna att se till att jag kommer hem för helt plötsligt är vi på väg ut.

Från och med nu så får jag berätta utifrån vad de andra berättat för jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket. Jag vet bara att jag kommer ut och inte ser någonting! Det är så förbaskat ljust!! Solen och snön gör att jag försöker blunda och gå samtidigt vilket inte alls går bra så jag hugger tag i Dåren som får leda mig bort till där skidorna står.

Jag försöker få på mig hjälmen men fattar inte varför det inte går tills Bonden tar ut mössan och handskarna ur hjälmen – då går det bättre…. Jag drar ner skidglasögonen och HUEREKA!!! Jag kan SE igen! 😀

Jag lullar bort mot skidorna och ramlar framstupa rakt ner i snön när en skida kommer i vägen för mina fötter. Någon hjälpte mig tydligen upp för sedan står jag och tar på mig skidorna.

Fröken Duktig och Skräpfian undrar om jag verkligen ska åka skidor bort till där vi bor, är det inte bättre att jag promenerar?? Men nepp! Jag ska åka skidor! Den skidfärden minns jag dock inte mycket av, men ungarna berättade mer än gärna senare på kvällen. Suck!

Jag hade tydligen vinglat fram på de där skidorna i maklig fart, men helt plötsligt såg de bara en Bondmorerumpa rakt upp i vädret. Skidorna var långt ut åt sidorna, huvudet ner i backen och de hörde ett ”oiiiiiii…. hjälp…. hjälp mig någon…”.

Trots plan mark hela vägen tillbaka så tog färden slut mot en sten. Men utan varken brutna ben eller skidor. Flickorna tog hand om utrustningen medan jag vinglade bredvid. Väl hemma hamnade jag i sängen och där somnade jag som en stock!

jag sover säng sälen rom och choklad

Där låg jag som en död tills eftermiddagen då de andra kom hem. Men då var jag pigg som en mört och redo för att ge mig ut i backen igen!

Men det tar vi nästa gång 🙂

Bonden tycker att jag var helt korkad som beställde in en rom och choklad när jag vet hur det blir, men vad fasen – man måste väl få göra lite misstag ibland. Nu vet jag ju det till nästa år.

Kanske…

Tjillevippen på er gullvippor!!
Glöm inte att gå in och gilla mina bilder så jag har chansen att vinna en skidresa nästa år. Ni hittar länkarna HÄR. Man kan gilla bilderna en gång per dator så kör på bara 😀

 

Master of the stolslift!!

 

I morse var vi rätt ordentligt möra, men ändå sugna på att ge oss ut i backar och liftar igen. Kan det vara dödslängtan tro?

Vi gjorde ett par åk i den lilla gröna backen för att försöka komma ihåg hur vi lyckades stå på benen igår. Sedan gick vi över till de lite längre gröna backarna. Det gick riktigt bra så jag, Bonden, Dåren och Problemlösaren bestämde oss för att ge oss upp till toppen och ta den blå backen ner. Det innebar dock en stolslift… Bonden hävdade bestämt att det blev inget med stolslift av för min del. Alternativet var en ankarlift och det är lika illa dock… Om inte värre.

Så det blev stolsliften ändå. Märta Express närmare bestämt. Från det att vi ställde oss i kön så började Bonden med sina mycket pedagogiska instruktioner. Stå här, VÄNTA, åk fram dit, VÄNTA, stå bredvid mig, stå still, VÄNTA!!! Håll upp stavarna, åk med mig fram, stå still, lugna ner dig, STÅ STILL, sätt dig ner, håll i stavarna…

Rätt som det var så satt jag i liften och var på väg upp. Det gick ju skitbra!! Så skulle han gjort förra gången också. Jag höll på att dö av nervositet när vi närmade oss avstigningen men det gick bra det med som tur var.

När jag åkt ner för kullen vid liften vände jag mig om, sträckte armar och stavar upp i luften och skrek ”WHO’S THE MASTER OF THE STOLSLIFT LIKSOM!!!!” Att folk både stirrade och dumförklarade mig brydde jag inte mig ett dugg om – jag var överlycklig!! De andra tre såg rätt nöjda och lättade ut de också. Märta Express och jag är helt klart kompisar nu!

lindvallen sälen stolslift märta express

Vi susade ner i den blå backen (Märta) utan varken benbrott eller krockar. Nog för att jag stannade rätt många gånger för att få ner hjärtat från halsgropen till bröstet igen men ner kom jag. Och tro det eller ej – vi åkte upp en gång till!!

Helsike vad det blåste där uppe på toppen!! Jag trodde jag skulle blåsa bort (och frysa ihjäl dessutom). Men upp kom vi och denna gången tog Bonden den röda backen ner medan jag och Problemlösaren kämpade oss ner i den blå Märta igen. Det räcker utmärkt för mig, blir det brantare så slutar det med att jag får åka scooter ner. Eller störtlopp… vem vet, och braka raka vägen in till after-skin. Ganska praktiskt dock för man slipper ju kön.

Efter två åk i de blå backarna (och en röd för Bonden) så kände vi att det var dags för fika! Så vi mötte upp med de andra och knatade in till after-skin. Där fick jag den geniala idén att jag ville ha en rom och choklad! Det drack jag nämligen när jag och Bonden var i Saalbach för 25 år sedan och det var skitgott!!

Att min skalle sedan dess bestämt sig för att inte tåla alkohol över huvud taget hade jag totalt glömt bort i min iver att sörpla rom och choklad.

lindvallen after ski rom och choklad jag bonden

Inget smart drag… Inte ALLS ett smart drag…

Men det ska jag berätta mer om nästa gång.

Glöm inte att hjälpa mig med hjärtan på mina bilder så jag kan vinna en skidresa nästa vinter. Ni hittar det HÄR.

Tjillevippen gullvippor!!!