En härlig tur på skidor i skogen. Typ…

Jag måste ju berätta om mina bravader i skogen! Jo, det finns skog även i Sälen och den hälsade jag på i.

Alltså – jag ska ju inte påstå att jag är någon hejare på skidor precis. Jag kör Stig-Helmer-stilen med ett litet nätt ”åhej” i varje sväng. Men… jag har en oerhörd tro på min fantastiska förmåga att klara precis allting! Så en av gångerna när jag var ute på mina ensamåkningar så fick jag för mig att jag skulle åka i skogen.

Jodå…

Det kan väl inte vara så himla svårt? Det ser ju skitmysigt ut att åka omkring bland träden där inne och jag har till och med sett småungar susa omkring där inne som små skogstroll utklädda till michelingubbar.

Så – hur svårt kan det vara liksom?

Jo, det vet jag nu.

SKITSVÅRT!

Man kan inte svänga när man vill för det är träd och stenar precis överallt!
Man kan inte ploga för ”stigen” man åker på är för smal och det svänger helt klart för sällan för att det ska gå att hålla min makliga hastighet.

Detta innebär att det helt plötsligt går fortare och fortare och man kan varken bromsa eller svänga. Man skriker STAAAAANNAAAA men skidorna lyssnar inte ett dugg utan fortsätter i full fart, helt utan att bry sig om mina vilda protester.

När man märker att det inte hjälper att skrika i högan sky så testar man helt enkelt att göra det som man vet inte går. Men ett HETT TIPS om ni hamnar i samma situation – Försök INTE att ploga på en liten åkstig som är typ 40 cm bred!

Om man gör det så åker ena skidan in i snövallen och det blir precis tvärstopp och man åker med näsan före in i samma snövall. När man sedan ska resa sig upp inser man att ena skidan står framåt och andra på tvären in i snövallen (som man ligger med näsan intryckt i) och det är totalt skitsvårt att ta sig loss utan att glida baklänges tills man dundrar in i nästa snövall.

Har man tur så är det ingen som ser eländet…

Har man otur så står det ett gäng skidskoleungar och tittar och pekar och har hur kul som helst.

Så STRUNTA I SKOGEN för tusan – håll er i pisten där det går att både svänga, ploga och ropa ”åhej” när det behövs!

 

Vurpor, hjärnskakning och after ski

Ni är ju vana vid att jag klantar mig och ställer till det. Tyvärr har Fröken Duktig ärvt min fantastiska förmåga att råka ut för det mesta.

När vi var i Sälen så var det nämligen hon som stod för resans värsta vurpa!

Förra året så var det ingen som gjorde någon dundervurpa i backen så årets vurpa vann istället jag – inomhus… i hallen… när jag provade mina pjäxor. Dessutom fick ju Dåren det hela på film. SUCK!

Men jag bjuder på det så varsågoda:

Dåren och Långskånken fick ställa upp som reparatörer efteråt och laga elementet som jag drog med mig i fallet.

Fröken Duktig var – så klart – duktigare med årets vurpa och såg till att inget gick sönder förutom hon själv….

Här är hon första dagen när hon provade sin hjälm och insåg att den inte kommer passa denna gången heller. Hon lyckas ALDRIG få hjälmar som passar. Hysteriskt roligt tycker jag! Kolla bara:

Det sjuka är att hon gjorde världens praktvurpa men ingen vet hur det gick till! Hon själv minns ingenting, jag var längre ner i backen och Skräpfian hade själv fullt upp med en egen vurpa.

När jag kommit ner i backen och vänder mig om ser jag unga Fröken ligga i kanten av backen, nästan ända nere. Hon ligger på mage med näsan rakt ner i snön och benen i en underlig vinkel uppåt så att ena skidan är ovanför hennes huvud….

Jag tror först att hon bara ligger kvar och suckar över sig själv. Jag kollar läget med lilla Hoppetossan och vänder mig mot unga fröken igen som fortfarande ligger helt stilla. Då börjar jag ana oråd och traskar iväg mot hennes håll. När jag kommer fram är jag riktigt orolig för hon ser verkligen död ut!!

Jag ropar på henne och frågar hur det är – jag får inget svar så jag sätter mig ner och ruskar lite i henne och ropar igen. Då får jag ett stön till svar åtminstone. Pust – hon lever!!!

Efter ett par stön till så lyckas hon få fram att det gör ont! Jag tror så klart att hon har brutit benen eftersom hon ligger som en elitgymnast trots att jag vet att hon är lika vig som ett kylskåp. Så jag knäpper av skidorna och lägger benen åt rätt håll.

Jag frågar igen hur det känns och när hon vänder huvudet emot mig så ser jag att hon är både sårig, blåslagen och full med snö i hela ansiktet, hjälmen, skidglasögon och allt. Hon frågar mig vad som hänt och säger att hon har så ont i huvudet.

Summan av kardemumman är att ungen inte har en aning om vad som hänt, varför hon ligger i snön eller var vi ens är någonstans. Sista 10 min innan vurpan verkar vara helt borta. Jag anser att vi ska se till att en scooter kör hem henne till huset igen medan Skräpfian tycker att en rejäl After Ski botar en hjärnskakning bäst så hon leder bort en vilsen och öm Fröken Duktig till After Skin och resten av gänget.

Här är hon några timmar före vurpan, tillsammans med sin Rockstar (ni får veta mer om honom snart).

Dagen efter minns hon fortfarande inte alls vad som hänt och hon har en hejdundrande huvudvärk.

Men hon hade nog tur – det kunde gått mycket värre. Och TACK OCH LOV att hon hade hjälm!!! Ibland är det värt att se ut som en idiot…

Avslutar med en härlig bild från kvällsåkningen 🙂 (som dock inte Fröken Duktig var med på utan hon låg nerpackad i soffan på mammas order)

Tjillevippen på er gullvippor <3

 

 

»crosslinked«