Att cykla i trappor…

Som ni kanske vet så köpte jag och gubben varsin mountainbike förra året. Det är sjukt kul att kunna ge sig ut i skogen och cykla på små stigar och även att cykla på färdiga mountainbikespår.

Jobbigt! Men askul!

Att jag lägger mig och dör emellanåt har gubben ingen förståelse för alls… Men vad fasen, när man är så trött så benen bara skakar och man inte får andan till sig, då är det väl inte konstigt att man slänger cykeln åt fanders och lägger sig raklång i mossan och dör en stund?

Eller?

Men nu var det så att jag en dag skulle cykla ner till affären och posta lite paket. Så jag tog mountainbiken eftersom min vanliga cykel står uppe på huset i Dalsland. Att gick väl på ditvägen – inte att undra på eftersom det är asfalt hela vägen.

På hemvägen tänkte jag dock cykla förbi missionskyrkan eftersom det är ett pokestop där och man måste ju spela lite pokemon när man ändå är ute och far.

Så jag cyklar upp mot kyrkan och där framme är det en liiiiten kant och sedan en lite högre kant upp till själva entrèn. Jag har ju sett folk hoppa över både stenar och grenar så hur svårt kan det vara att hoppa upp för en liten betongkant? Inte svårt alls bestämde jag mig för…

Så glad i hågen tar jag full fart och när kanten kommer lyfter jag i styret för att komma upp. Men…. styret lyfter sig inte en millimeter trots att jag självklart gör helt rätt. Typ.

Så cykeln tar totalt tvärstopp och det enda jag känner i första läget är förvåning! VA??? Vad händer?? Varför tar det stopp?

Nästa känsla är ”oj, det här går åt skogen!” Cykeln står rakt upp på framhjulet och jag är på väg rakt ner. Mot en betongkant.

Jäääääädrar vad ont det gjorde! Jag skrek för full hals rakt ut. Jag fick en rejäl smäll i bröstet och det tar en stund innan jag kommer upp på benen igen.

En bil har stannat i korsningen men när de ser att jag reser mig upp så kör de iväg.

Jag skäms och lyfter upp cykeln, styret är snett och sadeln står på tvärsen. Men annars verkar den vara hel. Men jag verkar inte vara hel… Jag ställer mig och lutar mig mot väggen en stund. Nu känns det bättre i bröstet men armbågen och knät gör rejält ont. Blodet rinner och jag suckar.

Hur tusan gick det här till? Jag skulle ju bara cykla upp för kanten? kanske 15-20 cm hög. Hur svårt kan det vara? Varför gick det inte? Suck, det här blir kul att förklara för gubben…. Eller… kanske jag inte ska säga något?

Jag cyklar hem och inser ganska snart att jag inte lär kunna dölja vad som hänt. Armbågen och knät är både uppskrapade och kommer bli blåa och fina. Höften har också fått sig en rejäl törn så den lär bli blå den med.

Låren känns mörbultade men det är rött överallt så jag tänker inte så mycket på det.

Förrän jag vaknar nästa morgon.

Och ser blåmärket på låret…

Just den formen på blåmärke på just det stället var väl inte den bästa kombinationen. JAG vet ju att det är från cykelsadeln, men andra…

Herregud, att ha shorts den närmaste tiden kan jag ju bara glömma….

Resten av kroppen ser ändå rätt ok ut. Lite blåslagen här och där bara.

Dessvärre har jag spräckt ett revben. Så resten av kroppen faller snart i glömska. Vad är väl lite blåmärken. JÄDRAR vad ont det gör i revbenet. Inte kan man hosta, nysa, harkla sig, prata högt, andas djupt eller skratta. Eller röra sig….

Nej, hädanefter tänker jag använda apostlahästarna när jag ska upp för en trappa.

Gubben tycker att det borde varit självklart redan innan. Men vad tusan. Jag är bara optimist!

Och det är väl bra?!

Italien, dag 5. Cello och sång

Jag har sovit som en stock inatt trots biltutor, vågplask och svettigt tält. Förutom att jag fick gå upp en gång och pumpa min luftmadrass för den läcker… 

Idag bestämde vi oss för att dra vidare, Menaggio är helt klart en sjukt mysig liten stad vid Comosjön men nu har vi sett det mesta just här och då är det dags att dra vidare. Vi bestämde oss för att ta oss till en annan, mindre sjö lite längre västerut, i Piemonte.

Ett par timmar senare var vi  installerade på Camping Verde Lago (Camping Green Lake) i Pettenasco precis vid sjön Orta. En SUPERFIN camping! Allting väl i ordning, rent och snyggt överallt, en kanontrevlig familj som driver stället och det har en egen strand vid sjön samt resturang med kanongod mat. Kan inte bli bättre.

Förutom en sak…. Det började regna och åska. Vilket gjorde att Gubben blev på samma humör som när det är strömavbrott…. Han klättrar på väggarna typ. Vilket kan vara nog så komplicerat när man bor i tält…

Men efter att ha svettats ut varenda droppe vätska ur min kropp sista tre dagarna så får det gärna komma lite regn och svalka en stund. Imorgon kommer vi säkerligen svettas igen. 

Idag firar vi förresten 25 årig bröllopsdag! Jag råkade berätta det när vi checkade in och vips när vi satt och åt lunch så fick vi varsitt glas champagne från värdinnan på campingen. Champagne, god mat och en underbar utsikt var inte helt fel.


Efter lunchen slängde vi upp tältet och det går verkligen på ett ögonblick. Vi vet precis vad vi ska göra och vem som gör vad. Hur smidigt som helst. Sedan gick vi en sväng och utforskade den lila byn Pettenasco och shoppade lite mat, öl och vin. Och godsaker… jösses amalia vad godsaker de har här. MUMS!!

När vi kom hem till tältet så fortsatte det att krypa i benen så vi tog bilen bort till grannbyn Orta san Giulio. Ja vi tog bilen… Vi vågade inte gå längs vägen för det fanns ingen trottoar och de kör som galningar här. Men sedan ställde vi bilen utanför byn och gick runt hela byn som ligger på en udde. Det går en strandpromenad längs hela udden och det var helt sjukt vackert!

Mitt i sjön, som är Europas renaste sjö, ligger den lilla ön Isola san Giulio som vi hade tänkt att besöka men eftersom Gubben var övertygad att jag skulle bli sjösjuk och liggande i koma resten av semestern så förhalade han det tills det var för sent.
Som om jag… liksom…

Men vi fick ju SE den i alla fall.

En del av strandpromenaden gick dessutom genom gamla staden med smala gränder och typ kullerstensgator fast utan kullersten… Det är liksom vanliga runda stenar som de gjort gator av. 

Vilket ställe!! Otroligt vackert, charmigt, mysigt och helt enkelt BELLISSIMO!!


Mitt i en liten öppning i en av gränderna satt en snubbe och spelade Cello. Så sjuuuukt mysigt!!

Och när jag slängde i en peng så frågade han vem jag var så jag berättade att jag och gubben var här och firade 25-årig bröllopsdag. Då sjöng han en egen sång bara för oss som han skrivit själv.

På kvällen blev det middag på campingens restaurant. Pasta per me e calamare fritta per mio marito. 

Sketgött! Och lika gött att gå och lägga sig sedan.

Snark!