Att cykla i trappor…

Som ni kanske vet så köpte jag och gubben varsin mountainbike förra året. Det är sjukt kul att kunna ge sig ut i skogen och cykla på små stigar och även att cykla på färdiga mountainbikespår.

Jobbigt! Men askul!

Att jag lägger mig och dör emellanåt har gubben ingen förståelse för alls… Men vad fasen, när man är så trött så benen bara skakar och man inte får andan till sig, då är det väl inte konstigt att man slänger cykeln åt fanders och lägger sig raklång i mossan och dör en stund?

Eller?

Men nu var det så att jag en dag skulle cykla ner till affären och posta lite paket. Så jag tog mountainbiken eftersom min vanliga cykel står uppe på huset i Dalsland. Att gick väl på ditvägen – inte att undra på eftersom det är asfalt hela vägen.

På hemvägen tänkte jag dock cykla förbi missionskyrkan eftersom det är ett pokestop där och man måste ju spela lite pokemon när man ändå är ute och far.

Så jag cyklar upp mot kyrkan och där framme är det en liiiiten kant och sedan en lite högre kant upp till själva entrèn. Jag har ju sett folk hoppa över både stenar och grenar så hur svårt kan det vara att hoppa upp för en liten betongkant? Inte svårt alls bestämde jag mig för…

Så glad i hågen tar jag full fart och när kanten kommer lyfter jag i styret för att komma upp. Men…. styret lyfter sig inte en millimeter trots att jag självklart gör helt rätt. Typ.

Så cykeln tar totalt tvärstopp och det enda jag känner i första läget är förvåning! VA??? Vad händer?? Varför tar det stopp?

Nästa känsla är ”oj, det här går åt skogen!” Cykeln står rakt upp på framhjulet och jag är på väg rakt ner. Mot en betongkant.

Jäääääädrar vad ont det gjorde! Jag skrek för full hals rakt ut. Jag fick en rejäl smäll i bröstet och det tar en stund innan jag kommer upp på benen igen.

En bil har stannat i korsningen men när de ser att jag reser mig upp så kör de iväg.

Jag skäms och lyfter upp cykeln, styret är snett och sadeln står på tvärsen. Men annars verkar den vara hel. Men jag verkar inte vara hel… Jag ställer mig och lutar mig mot väggen en stund. Nu känns det bättre i bröstet men armbågen och knät gör rejält ont. Blodet rinner och jag suckar.

Hur tusan gick det här till? Jag skulle ju bara cykla upp för kanten? kanske 15-20 cm hög. Hur svårt kan det vara? Varför gick det inte? Suck, det här blir kul att förklara för gubben…. Eller… kanske jag inte ska säga något?

Jag cyklar hem och inser ganska snart att jag inte lär kunna dölja vad som hänt. Armbågen och knät är både uppskrapade och kommer bli blåa och fina. Höften har också fått sig en rejäl törn så den lär bli blå den med.

Låren känns mörbultade men det är rött överallt så jag tänker inte så mycket på det.

Förrän jag vaknar nästa morgon.

Och ser blåmärket på låret…

Just den formen på blåmärke på just det stället var väl inte den bästa kombinationen. JAG vet ju att det är från cykelsadeln, men andra…

Herregud, att ha shorts den närmaste tiden kan jag ju bara glömma….

Resten av kroppen ser ändå rätt ok ut. Lite blåslagen här och där bara.

Dessvärre har jag spräckt ett revben. Så resten av kroppen faller snart i glömska. Vad är väl lite blåmärken. JÄDRAR vad ont det gör i revbenet. Inte kan man hosta, nysa, harkla sig, prata högt, andas djupt eller skratta. Eller röra sig….

Nej, hädanefter tänker jag använda apostlahästarna när jag ska upp för en trappa.

Gubben tycker att det borde varit självklart redan innan. Men vad tusan. Jag är bara optimist!

Och det är väl bra?!