När ungarna lämnar boet…

 

Det är lite konstigt det där när ungarna blir ”vuxna”. På sätt och vis är det roligt när de skaffar egna boenden och egna familjer men ändå känns det sorgligt. Fröken Duktig flyttade ju hem en kort period men nu har hon skaffat sig en egen lägenhet i Ljungby så nu ser man knappt röken av henne längre. Fast det är ju inte så långt emellan oss så vi kan träffas när vi känner för det.

Skräpfian har nu flyttat ihop med Långskånken ”på riktigt”. Hon har ju bott där länge men nu har de flyttat ihop ordentligt och hon har flyttat dit sina saker och ändrat sin adress. Det är inte ofta jag får träffa min lilla tös nu och jag saknar henne gränslöst!

Och även Långskånken och underbara lilla Hoppetossan <3

Jag måste få visa er några fina bilder som de har förstorade på väggen hemma hos sig. Långskånken, Hoppetossan och hunden Barbro. (eller Rabarbro som Skräpfian kallar henne).

alle cornelia barbro fin alle cornelia fin

Hoppetossan älskar att bli fotograferad och posar direkt så fort man tar upp kameran!! Här är hon och jag på väg till Växjö för att handla mat:

cornelia 1

Som extramormor så får man skämma bort sina barnbarn hur mycket som helst har jag bestämt mig för och det blev en hel del annat än mat handlat den dagen…. Godishalsband, solbrillor och allt som var rosa i affären hamnade i kundvagnen. Hoppsan! Men man får ju passa på liksom!

När vi kom hem var det poseringsdags igen:

cornelia 2 cornelia 3

Hoppetossan tyckte att Korvhunden skulle vara med på ett hörn också. Men han var inte lika duktig på att posera…

 cornelia 5 cornelia 6 cornelia 10

Lilla älskade unge <3

Jag önskar att alla mina barn kunde bo här på Bolmsö med oss!! Jag vill ha dem närmre så jag kan träffa dem när jag vill (och låsa dörren när jag inte vill…).

Jag vill dessutom att även familjen Galenskap ska flytta hit för jag saknar dem allihop. Jag får nog bygga en liten by här på Ön och ta hit mina kära.

Om de vill??? Klart de vill! Eller… vem bryr sig om DE vill. JAG vill och det är det som avgör det hela.

Men mest av allt saknar jag min Bonde! Jag saknar att sova bredvid honom på natten (förutom snarkningarna – de kan jag leva utan…), jag saknar att ha honom sovande jämte mig i soffan på kvällen, jag saknar att jobba med honom i lagårn, jag saknar att kunna diskutera saker med honom på dagarna.

Jag saknar honom så det skriker i hela kroppen på mig!

I 24 år har vi varit tillsammans och vi har aldrig varit ifrån varandra förtuom två gånger, en gång när han var och jagade i 5 dagar och en gång när jag och ungarna var på Kap Verde i en vecka. Annars har vi träffats varje dag från den dagen vi blev tillsammans.

Älskade Bondlurk – du fattas mig!!

12 svar på ”När ungarna lämnar boet…

  1. Men lilla gumman, till och med jag blir ju tår ögd av dom där raderna!
    Jag hoppas av hela mitt hjärta att Martin snart är klar i Ör, så han kan komma hem igen. Så ni båda blir hela igen!
    Kram

    • Nämen Thord… Jag blir ju riktigt rörd!! Eller kanske skulle jag bli orolig? Är du inte riktigt frisk? Jag menar… du är ju snäll…
      😉
      Fast ärligt talat – tack så mycket!! Och kram på dig med 🙂

  2. Hoppetossan var ju riktigt söt ju… Hur sjuttsiken kommer du på alla underbara nickname du använder på folk i din blogg?

    Varför har du inte bonden i soffan eller i din säng nu?

    • Hon är en riktig sötnöt!! Haha, inga problem, de bara ploppar upp 🙂
      Han måste bo kvar på gamla gården tills årskiftet ungefär 🙁 Skitjobbigt att bo ifrån varandra 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *