Scenskräck? -NEPP!! Folkskygg? -Som helsike!!

Babbelpellen var på klassfest igår. Han åkte dit ihop med kompisen S och S mamma körde dit dem och jag skulle hämta. Inga problem tänkte jag (som inte tänker så där jättelångt precis, max ett par tre meter).

Efter mjölket springer jag in, slänger på mig min onepiece och drar iväg. När jag kommer fram till skolan inser jag problemet. De är inte ute och väntar på mig…. Jag måste GÅ IN I SKOLAN och hämta dem.

Och vad är problemet?? tänker ni…

Jo. Det är ett SÅ-IN-I-HELSIKE-STORT problem. Efter att jag blev sjuk så har jag blivit folkskygg så det smäller om det! Dessutom AVSKYR jag skolor och allt som hör därtill. Jag får krupp, framfall och vatten i knäna så fort jag går in i en skola. Jag går ALDRIG på föräldramöten eller klassfester osv.

Så. Där sitter jag i bilen och funderar på hur jag ska lösa detta megaproblem. Jag provar att ringa S mobil och hoppas att den är med men det är den såklart inte. Babbelpellens ligger kvar hemma, det vet jag, så det är ingen idé att ringa hans.

Jag provar att genom tankeöverföring tänka allt vad jag orkar *kom uuuuut, kom uuuuut, lyssna nu då snorungar och kom uuuuuut* men inga ungar kommer. Det enda jag ser är massa läskiga F*Ö*R*Ä*L*D*R*A*R (lika läskiga som skolor) som går in i skolan för att hämta sina telningar.

Jag sitter och dör en stund tills jag inser att jag MÅSTE gå dit om jag inte ska få sitta här hela natten tills fröken ringer och undrar om jag har glömt mitt barn igen. Så jag kravlar mig ur bilen och knallar iväg längs gångvägen mot skolan medan jag fäller upp luvan på min onepiece och hoppas den funkar som Harry Potters osynlighetsmantel.

Under hela gångvägen upp till skolan så muttrar jag för mig själv ”jaha, och nu kommer det stå massor med F*Ö*R*Ä*L*D*R*A*R där inne och vara trevliga och glada och förvänta sig att jag ska P*R*A*T*A med dem och vara lika trevlig och social som dem. KILL ME snabbt och skoningslöst!

När jag kommer upp till skolan ser jag genom fönstret PRECIS det jag misstänkte. Där står de i vestibulen och pratar och ser trevliga ut. HJÄLP!!! Jag stannar och fryser till is. Inser att jag ALDRIG i min kofot kommer gå in där!!! Jag går lite längre bort och tittar in genom fönstret till en lokal som är tom.

Och tro det eller ej…. Efter bara några minuter så kommer just precis min Babbelpelle gående in i lokalen. Går fram till fönstret och tittar ut. Och får syn på mig…. ”Tack käre Jesus, du vet vad du ska göra i en krissituation” tänker jag och ångrar att jag glömde aftonbönen i går kväll och slänger i väg ett par extra direkt. (JA, det är sant!!)

Babbelpellen fattar situationen och hämtar S och kommer ut så vi kan hasta därifrån snabbast möjligt.

Phu. Jag överlevde!

(Halli hallå, ni glömmer väl inte min tävling!!! Vinn finfina priser HÄR.)

14 svar på ”Scenskräck? -NEPP!! Folkskygg? -Som helsike!!

  1. ÅH, varför funkar inte tankeöverföring när man behöver den som bäst?!

    Duktiga du som ens tog dig ur bilen!! ♥

    Och du vet vad jag sagt om Sthlm! Nagellack & Choklaaaaad! 😉

    Stor fegiskram!

      • Lugnt! Vi fixar det galant! Du vet ju vad jag sagt…”som kaviar på en gräddtårta”! Hahaha!

        Känns det jobbigt lovar jag köra en undanmanöver! Fejkar ett svimningsanfall…eller en orgasm. det får folk på andra tankar! Hahaha

        • ”Fejkar ett svimningsanfall…eller en orgasm” hahahahaha, ja GÖR DET!!! Jag kommer fejka att jag får ångest så MÅSTE du fejka en orgasm. Hahahaha

  2. Igenkänningsfaktor 10/10….. jag är precis likadan, efter att ha jobbat 25 år inom barnomsorgen och verkligen älskat mitt jobb, blev det fullt kaos i mitt huvud, tänder sönderbitna + en käke som jag inte kunde öppna merän typ en 1/2 cm och därmed bara kunde få i mig mosad mat Efter två år kan jag ff inte jobba, hatar att gå i affärer, avskyr allt vad släktträffar, folksamlingar och social gemenskap innebär. är såå nöjd när jag får vara med mina nära och kära på mina villkor. Men det är verkligen ett handikapp och jag vill inte ha det så här:-(.
    Men varje litet framsteg gör mig så glad och jag har förstått att du känner likadant. Livet är för värdefullt för att slösas bort på oviktiga saker. Och viktigast är ju man själv<3 Massor av kramar!

    • Åh… då vet du precis vad jag pratar om. De flesta förstår mig inte alls och tycker bara jag är löjlig och feg. Men det går inte att styra över, så är det bara.

      Kramar i massor!!

  3. Åh, du är inte ensam! När min son började ettan för längesedan skulle jag gå på första föräldramötet. Där fick klassföreståndaren för sig att alla föräldrar skulle sitta i ring och rabbla varandras namn.
    Sedan skulle vi göra om allt igen men denna gången skulle vi kombinera första bokstaven i förälderns namn med en sak, frukt eller whatever. Och detta inför alla.
    Jag dog stora hjärtdöden och kände min gamla panikångest knacka innanför hjärtväggarna.
    Sedan dess har jag inte varit på ett enda föräldramöte mer, och sonen är idag 12. Nu har två barn till varav den ena ska börja ettan i höst.

    Jag har alltid varit den där föräldern som står i en hörna och önskar sig dit pepparn växer. Social , jag? Awkward, jag, ja.

    • Åh fy!! Jag hade dött och aldrig mer satt min fot där igen. Fast jag hade antagligen inte gått in från första början, haha. Men det verkar som om vi är rätt lika du och jag….

  4. Åh vad jag känner igen mig. Nu har jag inga skolbarn ännu. Men jag har ett barn på dagis och jag kan inte direkt påstå att jag längtar efter föräldramöten och liknande. Jag får lite smått ångest bland stora folksamlingar och ”påtvingat” umgänge med andra föräldrar.

  5. Bra.Där ser du att det man inte alltid tror på,går hem bara man kör med lite hokuspokus.eller?????? kram o natti natti

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *