En dag på hospitalet…

Jag har mått skitkonstigt sista 5-6 dagarna. Värsta skallebanken, helt sjukt trött och så har jag varit svullen i ansiktet, händerna och fötterna. Dessutom har jag inte kunnat ligga ner sista dagarna för så fort jag lägger mig ner så känns det som om halsen och huvudet ska spricka.

Såååå, jag tog mod till mig och bokade en tid till vårdcentralen. Jag undviker sjukhus allt vad jag orkar för av någon anledning har det varit så att så fort de ser mig så lägger de in mig. Och jag AVSKYR det! Det är det absolut tråkigaste som finns och jag avskyr när folk ska springa och ”ta hand om en” hela tiden. Fruktansvärt pinsamt!

Så jag undviker det så gott det går men nu kändes det som om det var nödvändigt. Så jag åkte ner till Vårdcentralen Strandbjörket i Växjö för första gången i mitt liv. Förutom att det är totalt omöjligt att hitta parkeringsplats så var det en supertrevlig vårdcentral. Fick träffa sötaste läkaren (Stina) som tog hand om mig på bästa sätt. Med sig hade hon en festlig putte som hete Mark. Han var läkarstuderande tror jag.

Det var Mark som satte igång med att lyssna på hjärta, puls, kolla blodtryck osv. Det första han gör är att kolla pulsen, han känner och lyssnar och säger  ”Aahh, där är den!” och forsätter med darrande stämma ”Still alive….”

Jag gillade honom direkt!

När han ska lyssna på halsvenen så säger han till mig att hålla andan vilket jag så klart gör, lydig som jag är. Han frågar ”håller du andan” och jag svarar ”japp, det gör jag” men hur lätt är det att hålla andan när man pratar…. så jag börjar asgarva och vi får börja om igen. Som tur var så var han lika tålmodig som han hade humor.

Dessutom sa han att jag hade blodtryck som en elitidrottare! Då gillade jag honom ännu mer!

Fast söta Stina tog ner mig på jorden snart igen och sa att han menade att det var lågt. Vilket jag alltid fått höra… suck.

Sedan var det dags för EKG. Har ni gjort det någon gång? Man får massa sugproppar fastsatta på kroppen. När jag ligger där så ska jag berätta för sköterskan att Svärfar har Pacemaker och att Babbelpellen säger att hans farfar minsann går på batteri!

Men det blir lite fel och jag säger att han har opererat in en GPS istället vilket gjorde det hela mer fånigt än roligt. Typiskt!

Efter att tre olika läkare lyssnat på hjärta och puls och tittat på EKG’t så skickar de ner mig till akuten istället för EKG’t såg inte bra ut och ena halsvenen låter konstigt.

SÅÅÅ, ner till akuten i stället, och JÄDRAR I MIN LILLA LÅDA vad fint där var!!! Jag har varit på aktumottagningar både här och där i landet och aldrig har jag varit på en så fin som Växjö!! De har ett nytt system där som var helt fenomenalt! Så ska ni bli sjuka någonstans så ska ni bli sjuka i Växjö! Let me tell you!!

Först kommer jag in till två piffiga, snygga sköterskor med matchande rosa dojjor! Bara det liksom! Helcoolt ju! Glada och spralliga var de också så man blev pigg och glad bara av att vara där. Den ena satt och knapprade på datorn medan den andra satte på mig pulsmätare och tog blodprover. Ett snyggt armband fick jag med:

Fast nu tänkte jag att ”Nu är det kört, nu lägger de in mig. Nu är bandet på! Vem ska mjölka i kväll då?”

Under tiden i akutrummet fick jag veta att jag var ”en sån där”. Ni undrar vad det är? Jo, ”en sån där” är en prio-patient typ, en sådan med hjärtbesvär… Hm… Det kändes lite fånigt måste jag säga för jag kände mig ju inte akut sjuk på det viset.

Men sedan bar det av in till nästa rum där jag fick träffa nästa läkare. Tyvärr minns jag inte vad han hette men han var lika trevlig han. Nu fick jag svara på 1,783 frågor och sedan var det undersökning.

Han var helt fenomenal på att hitta reflexer den här snubben. Jag todde bara de brukade banka folk på knäna och så flög benet upp och sedan var det bra. Men den här snubben knackade på de mest lustiga ställen och armar, ben, fingrar och allt möjligt flög åt alla håll. Jag tyckte det var hysteriskt roligt och fick kämpa gärnet för att inte lägga av ett asgarv där inne. Jag ville ju inte bli förflyttad till hispan innan vi var klara.

Sedan var det ännu fler provtagningar…. Nytt EKG igen (denna gången höll jag tyst) och en annan sköterska kom in med nålar och rör men jag hade ju redan lämnat massa blod från högerarmen så han fick ta vänstern denna gången. Han kavlade upp ärmen och stirrade på min arm. ”OJ, vilken fin ven du har där” sa han med glittrande och suktande ögon.

– Ja, sa jag. Jag sparade den bara för dig….

Om ni hade sett lystern i ögonen när han tittade på min stackars arm så hade ni sprungit skrikande därifrån men eftersom jag är modigast i världen så stannade jag kvar och lät honom lystet gräva hål i min arm och stjäla mitt blod.

Blodfattig, uttråkad och totalt dödstrött lutar jag mig bak på britsen för att vänta på att läkaren ska komma tillbaka med provsvaren. Somnar så klart som en stock och vaknar 2.5 timme senare… Sätter mig lite yrvaket upp och undrar om jag ska be att få gå hem. Jag är svinhungrig och det är dags att mjölka om ett par timmar. Dessutom är jag sjukt pinkenödig.

Dessvärre har de helt übermoderna dörrar på den här kliniken så jag kommer inte ut… Jag drar och sliter i dörren men nepp! Helt stängd! Det sitter massor med små knappar vid sidan av dörren med massa symboler på men jag vågar inte testa någon av dem för de ser ut som sådana knappar som sätter igång värsta larmet om man trycker på dem.

När jag håller på att få panik och att pinka ner mig hittar jag äntligen ”knappen”. Den är typ 10 cm bred och 40 cm hög och märkt med röd text ”dörröppnare”…. Suck.

Hittar toa, släpper loss syndafloden med ett njutningsfullt stön och går sedan tillbaka till mitt rum. Eller?? Var tusan bodde jag nu igen? Jag kollade ju ändå innan jag gick men nu kommer jag inte ihåg. Men vad tusan, det finns ju bara tre att välja mellan så jag tar det i mitten. Som så klart inte alls var mitt utan där ligger en sjuk stackare och tittar förskräckt på mig. Jag fumlar med dörren som så klart inte går att stänga igen så jag mumlar fram ett ”hoppsan, fel hus” och pyser iväg till nästa dörr som var rätt som tur var.

Hinner lagom sätta mig på sängen igen och pusta ut.

Då öppnas dörren och jag antar så klart att det är doktorn som kommer. Men inte då, en sköterska tittar in och säger ”du har besök”.

???? Besök?? På akuten???

In stormar Skräpfian, Babbelpellen och Vanish … Suck!

Skräpfian hade blivit helt upprörd när hon hörde av Bonden att jag var på akuten. Hon ringde Vanish som genast sa ”vi åker dit!” och så tog de Babbelpellen i släptåg och slängde sig på bussen och åkte hit.

Om jag hade haft det lugnt och skönt här på akuten innan så tog det ett abrupt slut nu kan jag säga….  Skräpfians första mening var ”Hur ser du ut egentligen” och Babbelpellen fortsatte med ”Hon ser ut som en apelsinfärgad bulle”.

Hm… inte så smickrande kanske men jag får hålla med. Jag är inte vacker med mitt svullna fejs:

Men, men, man kan ju inte vara vackrast i världen varje dag! Just idag kan jag ju låta någon annan få vara vackrast.

När de väl hävt ur sig sina ”komplimanger” så följde 1000-frågor. ”Vad har hänt? Varför är du här? Har de sugit ut massa blod? Får jag titta i ditt öra med den här? (NEJ!!) Kan den här sängen åka upp och ner? Blir man full om man doppar händerna i handsprit? Får jag testa att köra en spatel i halsen på dig? Hur många varv kan denna stolen snurra utan att stanna?” osv….

Slut på lugnet med andra ord.

Sköterskan tittar in igen och jag undrar om det är hemgång snart för jag är skithungrig och måste hem och mjölka korna. Det sista låtsas hon som om hon inte hör men hon kommer med en bricka med goda mackor, varm choklad och lingondricka.

I LOVE HER!!!

Babbelpellen blev helt hysteriskt avundsjuk och jag åt med ännu större njutning och slurpade långsamt på min choklad medan dregglet rann nedför hakan på Babblis.

För att vi skulle slippa plocka fram flytvästarna så fick han dock min lingondricka. Det lugnade honom något.

Vid fem-tiden kom äntligen läkaren tillbaka. Alla prover såg bra ut men jag har ett blåsljud på en halsven som ska kollas upp med ultraljud nästa vecka. Annars hittade de inget fel så jag får åka hem och avvakta och sova sittande tills det går att ligga igen…

(ligga ner alltså….)

Om jag blir sämre måste jag komma tillbaka men annars så ska jag avvakta till nästa vecka. Tack och hej, leverpastej – jag åkte hem och kom ut i lagårn lagom till mjölket.

Så idag sitter jag här, astrött, svullen och med skallebank. Men jag avvaktar. SÅ kul är det inte på sjukhuset så jag åker dit igen i brådrasket!

Dagens Tips:
Om ni vill skicka en nalle med tillhörande present till någon, typ en stackars sjuk Bondmora någonstans i landet, så kan jag just nu ge er 10% höstrabatt om ni klickar på länken nedan 🙂
Och okej, det gäller även om man skickar till någon annan än just den där Bondmoran jag nämnde….

18 svar på ”En dag på hospitalet…

  1. Kul att du är åter hemma igen, mindre kul med det andra.. Hoppas de kan fixa problemet så du kan åter gå till ditt normala jag..

    Skrattade gått när trion kom in;) bondmoran och Co. på sjukan skulle man har för jämnan så blir stämningen bättre. Gillar själv inte sjukan, så man DRA ju verkligen ut på det till in i det sista..

    Ta det lugnt nu jaga inte kossorna i onödan 😉

    • Ja det hoppas jag verkligen!!
      Haha, ja det gjorde jag med, det blev genast livat 🙂 Jag hoppas att kossorna håller sig lugna för jag ORKAR inte springa och jaga dem för tillfället. 😉

  2. Det passar dig väl bra att ha fått order om att ta det lugnt… :-). Gör nu som du har blivit tillsagd! TA DET LUGNT!!! Blåsljud är inte att leka med….
    Men skönt att du fick komma hem igen iaf 🙂

  3. Min kära Bondmora…skrattar så jag gråter åt din underbara beskrivning av visiten på sjukhuset. Men lyd mitt råd och tag det lugnt så att du snart blir bra igen. Om jag hade bott närmare hade jag hjälpt Bonden att mjölka och bäddat ner dig i en stol framför tv’n!!!!

    • Lovar att ta det lugnt, gör bara det jag måste (typ mjölka). I morgon ska jag dit en sväng igen och kolla upp en ny sak som dykt upp. Bättre att kolla än att inte veta.

  4. Ha mig får ner till VC med ambulans eller så. Akuten har jag lyckats att hålla mig undan så när som en gång så jag avundas dig inte ett dugg!

    Men hur katten ska nallen veta vart han ska åka om han ska till en sjuk bondmora?

  5. Man ska hålla sig så långt borta från sjukhus som man bara kan! Väl där kommer man inte därifrån inom överskådlig tid. Dessutom är jag fruktansvärt rädd för sprutor så bara ett enkelt blodprov kan ta en halvtimme, vägrar släppa ifrån mig någonting 😉 Krya på sig nu!

    • Men precis! Det är verkligen bara i nödfall man åker dit!
      Jag hade jättesvårt för sprutor förr men av någon anledning har det gått över helt och jag bryr mig inte om det ett dugg. Som tur är 🙂
      Tack snälla! Kram

  6. Vilket äventyr det blev haha! Tur att det gått bra hittills iaf och att du fått åka hem hoppas det fortlöper så, att det inte är något allvarligt.

    Och tack!! Jag hoppas jag blir det. Vill själv tro det iaf :))

    • Nej då, det ska nog gå bra 🙂 De tog nya prover i går och kollade efter körtelfeber. Får se vad de hittar.
      Du behöver inte hoppas, jag vet! 🙂 Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *