Den galna Mona!

Nu har jag lagt in några fler hästar här på sidan igen. Som vanligt hittar ni dem HÄR.

Det är sjukt kul att sitta och titta igenom bilderna på alla mina hästar och minnas dem. Även om jag inte är ett dugg sugen på att skaffa hästar igen så blir jag varm i hjärtat när jag tittar på alla mina små underbaringar och tänker tillbaka. Det var en härlig tid även om den tog knäcken på mig.

Mycket roligt hade jag med hästarna men även med alla hästtokiga tjejer som bodde hos oss. Dessutom fick jag träffa många härliga människor som jag har kontakt med än idag.

Självklart träffade man en hel del lustigt folk också… Men dem behöver man ju inte minnas, det är bara att glömma och slänga iväg. Säkerligen säger de samma sak om mig. ”Den där tetiga hästhandlaren med cowboyhatten, minns ni henne?”

Men hästarna däremot tyckte jag om allihop! Det finns inte en enda av alla mina 300 hästar som jag inte tyckte om!! En del tyckte man mer om och en del mindre men jag tyckte om allihop. Till och med den galna Mona som alla hästtjejerna var livrädda för. Ingen vågade hämta henne i hagen eller i boxen, men rida var inga problem.

Men inte var det hennes fel inte!! Tyvärr blev det en returbiljett till Tyskland för lilla Mona. Jag hoppas att hon kom till någon som kunde ta tillvara  på hennes goda egenskaper och vinna hennes tillit <3

mona c-ponny sto

 

4 svar på ”Den galna Mona!

  1. Jag har ju också haft några hästar som varit ”lite udda” minst sagt, min sista fick smeknamnet Madam, just för att hon var en riktig madam. Det var en galen högdräktig travarmärr som dumpades här då ingen tordes hantera henne, om hennes humör visste jag inte ett smack och tur var väl det. Vi ”slogs” i 17 år och hon blev 25 och fick somna in här på gården. En älskad buskompis full med galna upptåg som lätt blivit en vandringspokal, henne kommer jag aldrig att glömma.

    Förresten så fick uttrycket ”hästbiten” en helt ny innebörd då Madam satte tänderna i arslet på mig varje kväll när jag hängde upp hennes täcke, och sen stod där och flinade. 🙂

      • Ja hopplösa, men helhärliga. Jag är en ”sto-människa” och har uteslutande haft ston och trots att våra lekar har kunnat se ganska våldsamma ut för en oinvigd så har hittills INGET sto ens gett mig ett blåmärke. Madam kunde komma i full kareta bakifrån och ge mig en kospark i ändan, som ett ”äh kom igen nu” och förvänta sig att jag skulle snappa åt mig svansen så hon fick göra en serie bocksprång. 🙂 Eller också skulle vi ”noshälsa” (nåt jag har ovanan att göra med alla djur, tom. kossor) och tjuta åt varann a´la pissmärrar, eller backa på varann och ”göra upp om ledarskapet”, nåt vi gjorde mest varje kväll bara-för-att. 😀

        Vi hade så mycket galna upptåg för oss men vi hade alltid kul och började varje dag med morgonkram och slutade dagarna med kvällskram.

        Förresten, har du kramat dina kossor idag? Om inte så är det väl dags, eller? 🙂

        • Haha, ston är verkligen speciella… Jag är mer en valack-människa. Lätta och gör som man säger utan att ifrågasätta. Passar mig perfekt 😉
          Jag kramar ALLTID mina kossor 🙂 Varje dag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *