Lindvallen Sälen, mars -16

 

Dag 1. På väg

Alltså det här med hårfärgningar går liksom aldrig som jag tänkt… Igår tänkte jag att jag måste klippa mig o färga håret innan vi åker till Sälen. Jag var både långhårig och hade värsta utväxten.

Sagt o gjort – jag köpte blekmedel och hårfärg, sedan satte jag svärmor i arbete med att klippa mig. Sedan blekte vi utväxten och den blev… öh… gul!!!

Men skit samma tänkte jag, jag har ju köpt en hårfärg också. Silver ville jag ha denna gången, men några SMÅ rosa slingor.

Jo… det blev precis så. NOOOOOT!!

Den här färgen köpte jag

image

Visst ser den skitsnygg ut!!

På mig blev den dock inte grå. Den blev blå!!!

image

Inte nog med det – den blev fläckig!! Typ som en gulblå leopard…

image

Herregud… varför kan det aldrig bli som man tänkt? De där rosa slingorna skippade vi – nog för att det är påsk men jag har inte lust att se ut som en påskkärring dygnet runt.

Jag tröstade mig med att det säkert ser bättre ut i morgon och i dagsljus.

Eller hur liksom….

Nu sitter jag här i bilen på väg till sälen och ser ut som en smurf med gulsot.

image

image

Jippie….

DAG 1. Framme!

Herregud folket… Jag vet inte riktigt var jag ska börja men vi får väl ta gårdagen först. Tydligen så åkte vi hemifrån vid halv sju på morgonen men jag har inget minne av det alls… Jag minns varken att jag gick upp, att jag gick ut till bilen, att jag käkade frukost i bilen eller att vi hämtade upp Fröken Duktigs grabb Problemlösaren i Värnamo.

Men allt det där är tydligen gjort och fram till huset i Lindvallen kom vi till slut. När vi öppnade dörren stod alla våra pjäxor och hjälmar vi hyrt innanför dörren. Medan de andra packade upp och gjorde sig hemmastadda så tänkte jag att jag skulle prova mina pjäxor för att se så de passade.

Nu var det ju 25 år sedan jag hade pjäxor på mig senast, och jag kan ju lugnt säga att pjäxorna blivit betydligt trängre att få på sig under de åren!! Herrejäklar!!! Det var ju som att försöka få i foten i en elementkrök.

Jag kämpade och slet med de där jädra pjäxorna men stupade rakt omkull istället. Men trägen vinner tänker jag och gav mig på de små uslingarna igen. Vad jag inte visste var att Dåren stod och filmade eländet…

För er som inte vill eller kan se filmen så kan jag berätta att jag lyckades få på mig en av pjäxorna till slut. Problemet kom väldigt plötsligt när jag skulle ta på mig den andra pjäxan… Jag föll pladask framstupa och drog med mig elementet så det lossnade. Dåren skrattade nästan på sig så klart.

Ja ja, ni får se på filmen om ni kan.

Watch this video on YouTube.

Så jag lyckades alltså göra resans första vurpa innan vi ens hunnit ut i backen.

Men inte nog med det… Lite senare ringde min kära far och frågade hur vi hade det. Jag lade mig i sängen och babblade på, jag tände inte belysningen utan låg där i mörkret och mös. När vi pratat klart skulle jag resa mig upp – då står det en garderobsjäkel precis bredvid sängen så jag drämmer skallen rakt i hörnet på garderoben och faller raklång bak igen.

JÄÄÄÄÄDRAR vad ont det gjorde!! Nu har jag värsta bulan i pannan och hjälmen har tryckt på den där bulan hela förmiddagen.

Jag har dock lyckats åka skidor under förmiddagen utan att ramla en enda gång!!!! Wohoooo!!! Tacka vet jag barnbackar!!!

Att jag gjorde en dundertabbe i liften och höll på att både bryta ryggen och svimma är ju en annan sak. Bonden och Dåren skrattade så jag trodde de skulle ramla av men tack vare hjälpsamma medpassagerare så klarade jag livhanken och åkte upp i ett stycke fast dock bara med 1 stav.

Men det ska jag berätta mer om i morgon.

Tjillevippen på er Gullvippor!

Dag 2, förmiddagen

Fy fabian vilken rolig dag vi har haft idag!!! Det här måste vi bara göra om. Jag hade glömt att det var så roligt att åka skidor. Jag hade dessutom glömt att jag och liftar inte riktigt är kompisar…

Skräpfian och Fröken Duktig har åkt en gång förut, på en skolutflykt till den lilla backen i Hanaslöv. Babbelpellen har aldrig stått på ett par skidor förut. Så man kan ju säga att jag inte hade så stora förväntningar på någon av dem, men det har gått SKITBRA verkligen. För oss allihop. Vi har hållit oss i de gröna backarna men i morgon kanske vi testar en blå.

Men vet ni vad?? Jag har ta mig tusan inte ramlat en enda gång 😀 Eller… inte i backen i alla fall.

Att jag började dagen med att på sennatten bli instängd på toaletten är ju en helt annan sak. Vem som helst kan ju glömma att ljusknappen sitter på utsidan, sedan tänka att strunt samma, jag kan kissa i mörkret. Att man sedan inte hittar dörren är ju helt naturligt. Man hittar duschar, handtag och allt möjligt onödigt krafs men någon dörrjäkel hittar man förbaske mig inte! Då ropar man på Bonden som dock sover som en gris. Men vips så var där en dörr och ett dörrhandtag och man kan rumla in i sovrummet igen. Men det kan ju som sagt hända vem som helst!

När vi väl begav oss till backen och den lilla knappliften så lyckades jag helt utan missöden ta mig upp i barnbacken. Jag åkte först så att jag skulle kunna filma de andra när de gjorde sitt första åk.

Men jag började med att filma första gången i liften. Ingen vurpa och alla klarade sig helskinnade upp.

Babbelpellen:

Watch this video on YouTube.

Skräpfian:

Watch this video on YouTube.

Den första som vurpade var Babbelpellen, men jag fick tyvärr inte med det på film. Jag fick däremot med Fröken Duktigs första vurpa i dagens första åk. Hur kul som helst. Hon tappar liksom kontrollen redan när hon börjar åka ner för backen (det är hon i grå/beige jacka). Sedan håller hon på att åka rakt in i mig.

Watch this video on YouTube.

Men det blev bättre och bättre för varje åk och alla blev mer och mer säkra på fötterna. Eller… skidorna, så klart.

Hoppetossan skrämde dock livet ur oss allihop genom att köra störtlopp ner och när det gick för fort satte hon sig på rumpan vilket bara resulterade i att hon liggande for ner för backen i 200 knyck.

Pust!

Vi fick se till att lära henne svänga om vi skulle våga åka mer. Men jäklar vad hon lär sig fort den lilla skruttungen!

Resten av förmiddagen höll vi till i barnbackarna och allt gick utan missöden.

Efter lunchen bestämde sig dock jag, Bonden, Dåren och Problemlösaren för att åka stolsliften upp till toppen.

Jippie…

Liksom….

Det gick åt skogen fullständigt. Men det berättar jag mer om nästa gång.

Tjillevippen från en mör men lycklig Bondmora!

Dag 2, eftermiddagen

Jo, det var ju det där med liftar… Även när jag åkte skidor förra gången hade jag problem med de där liftarna. Det har inte ändrat sig speciellt mycket på 25 år om man säger så. Vi var inte kompisar nu heller.

Det gick helt fantastiskt bra så länge vi höll oss till knappliftarna men i går eftermiddag fick jag, Bonden, Dåren och Problemlösaren för oss att vi skulle åka längst upp på toppen för där fanns en grön backe hela vägen ner. Men för att komma upp dit så var det stolslift som gällde.

Bonden intygade mig att stolslift inte är några problem alls, det är bara att åka fram till soffan och vänta tills den kommer och sedan slå sig ner. Lätt som en plätt.

Jo, eller hur liksom!!!

När vi står alla 8 på rad vid ”ingången” till liften så har vi en liten bräda framför oss som fälls ut när vi får lov att gå igenom. När det är vår tur så fälls brädan ut, alla åker fram mot soffan men jag sitter fast! Eller, min STAV har fastnat när brädan öppnade sig. När alla (utom jag) åkt fram så stänger sig brädan igen och jag blir kvar.

Då får jag ännu mer panik för nu sitter redan Bonden och de andra i soffan. Jag skriker för full hals att de ska öppna och konstigt nog så öppnar de… Jag tar fart och skidar förbi soffan och in framför den. Bonden och de andra bara stirrar på mig. Nu är soffan nämligen inte i sitthöjd längre utan mitt på ryggen på mig.

Problemlösaren och snubben till höger om mig fattar snabbt att det här är på väg att gå åt helsike så de sliter tag i varsin arm på mig och drar för glatta livet. Under tiden åker skidorna in under mig och viker benen under soffan samtidigt som grabbarna drar i mina armar.

Jag är helt övertygad om att jag snart kommer knäckas av på mitten men just som jag bestämmer mig för att ”nu dör jag” så tar snubben till höger ett rejält krafttag och lyckas få upp mig i soffan. Både jag, skidorna och en av mina stavar är med, den andra har jag ingen aning om var den är någonstans. Livrädd, skakig och fullpumpad med adrenalin skäller jag på både Bonden, Dåren och Problemlösaren för att de skrattar åt mig. Liftvakterna får sig också en skopa för att de inte stannade soffan.

Bonden menar att de tyckte väl att om man ber sig idiotiskt åt så får man skylla sig själv. ”MEN HALLÅ, vad skulle jag göra då??” frågar jag. Bonden svarar lugnt att ”Jo, du kunde ju bara stannat kvar och väntat på nästa soffa”. Öh… jaha…Hm, tänkte inte på det. Jag fick bara ren panik när jag inte kom in när de andra åkte in och såg liksom inget annat alternativ än att komma ikapp.

Halvvägs upp i backen, lagom tills jag lugnat ner mig lite STANNAR lifthelsiket!!! Fattar ni eller? Den stannar och soffan gungar fram och tillbaka så min mage vänder sig ut och in och hjärnan skriker KATASTROOOOOF. Jag håller för ögonen, dör lite och ber de andra säga till när allt är över.

Efter 2 timmar (ok ok, kanske 2 minuter men det kändes som 2 timmar) så startar lifteländet igen och tillslut kommer vi upp till toppen. Jag är övertygad om att allt ska gå åt skogen igen men lyckas ta mig av och stannar för att samla ihop mig igen. Jag skakar som ett asplöv och benen är som gele, jag kommer aldrig lyckas ta mig ner för backen!

Då kommer en snubbe åkande fram till mig – med MIN STAV 😀

Jag blir helt överlycklig och hoppar nästan jämfota samtidigt som jag tackar tusen gånger för hjälpen. Att han skrattar hela tiden märker jag inte ens, men det får jag så klart höra av både Bonden och Dåren sedan.

Jag förstår inte vad det är att skratta åt. Jag höll ju för tusan på att bryta ryggen, dö och få dåndimpen på en gång.

Men det var jäklar i mig värt det! Om inte annat för utsikten:

utsikt sälen lindvallen

Trots att vi körde lite fel så hittade vi ner tillslut och alla med livet i behåll och utan brutna lemmar. Men då var vi rätt möra i benen allihop så vi bestämde oss för att ta oss hemåt och vila en stund. Dåren och Bonden fick då den geniala idén att vi skulle GÅ hem istället för att ta liftsystem och backar tillbaka.

Smart. Jättesmart…

Men det ska jag berätta mer om nästa gång.

Tjillevippen gullvippor.

Dag 2, eftermiddag

Jaha, då fortsätter vi väl då. Efter min katastrofrunda i liften bestämde vi oss för att ta oss hemåt och vila lite. Först tänkte vi ta liftsystemet och småbackarna hem till vår by men av någon underlig anledning fick vi för oss att vi skulle promenera hem istället. Det kunde ju inte vara så långt.

Alltså, om vi säger så här – i vanliga skor hade jag lätt kunnat gå den sträckan. Men med två betongklumpar på fötterna, skidor över axeln, stavar i näven, genomsvett och dödstrött så var det JÄKLIGT långt!!!

Efter en liten bit kom vi till världens längsta nedförsbacke och då gav mina knän upp. De gillar inte att gå nedför trappor eller nedförsbackar i vanliga fall och med pjäxor på blev det totalt omöjligt. Men vad gör man?

Jo, man går baklänges! Så jag knatade på baklänges hela gatan ner, bland folk och bilar. De tyckte säkert att jag var både totalt pompom och dessutom rent livsfarlig men jag var ju tvungen att ta mig ner för den där jäkla backen på något vis.

När jag till slut kom ner var både Bonden och Dåren långt i förväg. Nu kunde jag ju åtminstonde gå framlänges igen även om det var precis lika jobbigt som innan. Dock lite mindre riskabelt.

Trodde jag…

Runt toppen på varje pjäxa sitter en lång kardborre-rem. Remmen på min ena pjäxa hade lossnat och bestämde sig för att sätta sig fast på den andra pjäxan precis när min högerfot var på väg fram vilket resulterade att jag stupade rakt i backen med näsan före i snön.

”Lyckligtvis” hade Dåren stannat för att vänta in mig och blev därmed vittne till eländet. Perfekt liksom… Tack och lov hade han dock inte kameran redo denna gången.

Efter att ha gått hela vägen hem till Småland igen (kändes det som i alla fall) så kom vi äntligen fram till stugan.

Jösses Amalia – jag var helt slut!!

När alla samlats hemma igen så drog några iväg på After Ski, några gick och badade i äventyrsbadet medan jag och Babbelpellen gav oss ut i backen igen. Nu var det i stort sett folktomt i backarna så jag och Babblis hade de två gröna backarna utanför afterskin nästan för oss själva. Vi liftade upp och susade ner om och om igen tills liftvakten sade till oss att nu drar hon bara upp oss en gång till för sedan stänger liften.

Tusan också! Vi som hade så kul!

Vi får väl susa vidare i backarna i morgon. Nu var det dags för Tacos i stugan med hela gänget.

sälen vasabyn lindvallen lägenhet

Jag fattar inte varför alla gillar tacos?? Jag äter hellre fiskbullar och potatis men tyvärr håller de andra inte med.

Imorgon ska ni få höra hur det går när en Bondmora – vars skalle inte tål alkohol – dricker rom och choklad…

Tjoflöjt!

Dag 2, kväll

Efter att ha stått på skidor hela dagen och dessutom klarat av promenaden from hell så kan man ju tro att jag var nöjd med skidåkning. Men…. nej! Det var så förbaskat kul så jag och Babbelpellen bestämde oss för att ge oss ut i backen igen innan det stängde för kvällen.

Men först var vi barnvakt. Resten av gänget skulle på After Ski och Hoppetossan skulle stanna hemma med mig och Babblis. Hon har varit helt sjukt duktig att åka! Hon far ner som en liten kanon i backen så nu måste vi lära henne svänga!

hoppetossan cornelia after ski sälen lindvallen barn hjälm

Men det får bli i morgon, nu får hon vila en stund med mig och Babblis för sedan kommer Skräpfian och Långskånken och hämtar henne. De ska på äventyrsbadet.

Vi passar på att måla en stund, jag och Hoppetossan. Vi målar, myser och sjunger. Jag sjunger bland annat John Blund för henne och efter en stund, samtidigt som hon både målar, studsar upp och ner på stolen, pratar, sjunger och gymnastiserar så säger hon:

”Charloooooootte, veeet du en saaaak? Min pappa kan jättemycket om Jesus och John Blund och sånt”

Öhhh… Ja men, vad bra! Då kan han ju liksom göra predikan och godnattsagor samtidigt, typ.

När vi blivit avlösta från barnpassningen så gav vi oss ut i backarna igen, jag och Babbelpellen. Vi hittade en härlig grön backe där liften var öppen lite längre så där åkte vi upp och ner, upp och ner, om och om igen. I full fart – vi var nämligen så gott som ensamma i backen så när som på någon enstaka enstöring på väg ner från de ”riktiga” backarna och ner till after-skin.

Alltså, full fart med våra mått mätt…

Till slut sade liftvakten till oss att hon bara kunde dra upp oss en gång till för sedan skulle hon stänga. Men det kanske var tur det för nu var benen verkligen som två kokta spagetti!

Jäklar vad kul det är dock!! Jag vill bara ut i backen igen! Det verkar som om Bonden, Skräpfian och Fröken Duktig tycker samma sak, de ser i alla fall rätt nöjda och belåtna ut:

12921870_10154142694888149_788537688_o

 

Dag 3, förmiddag

I morse var vi rätt ordentligt möra, men ändå sugna på att ge oss ut i backar och liftar igen. Kan det vara dödslängtan tro?

Vi gjorde ett par åk i den lilla gröna backen för att försöka komma ihåg hur vi lyckades stå på benen igår. Sedan gick vi över till de lite längre gröna backarna. Det gick riktigt bra så jag, Bonden, Dåren och Problemlösaren bestämde oss för att ge oss upp till toppen och ta den blå backen ner. Det innebar dock en stolslift… Bonden hävdade bestämt att det blev inget med stolslift av för min del. Alternativet var en ankarlift och det är lika illa dock… Om inte värre.

Så det blev stolsliften ändå. Märta Express närmare bestämt. Från det att vi ställde oss i kön så började Bonden med sina mycket pedagogiska instruktioner. Stå här, VÄNTA, åk fram dit, VÄNTA, stå bredvid mig, stå still, VÄNTA!!! Håll upp stavarna, åk med mig fram, stå still, lugna ner dig, STÅ STILL, sätt dig ner, håll i stavarna…

Rätt som det var så satt jag i liften och var på väg upp. Det gick ju skitbra!! Så skulle han gjort förra gången också. Jag höll på att dö av nervositet när vi närmade oss avstigningen men det gick bra det med som tur var.

När jag åkt ner för kullen vid liften vände jag mig om, sträckte armar och stavar upp i luften och skrek ”WHO’S THE MASTER OF THE STOLSLIFT LIKSOM!!!!” Att folk både stirrade och dumförklarade mig brydde jag inte mig ett dug om – jag var överlycklig!! De andra tre såg rätt nöjda och lättade ut de också. Märta Express och jag är helt klart kompisar nu!

lindvallen sälen stolslift märta express

Vi susade ner i den blå backen (Märta) utan varken benbrott eller krockar. Nog för att jag stannade rätt många gånger för att få ner hjärtat från halsgropen till bröstet igen men ner kom jag. Och tro det eller ej – vi åkte upp en gång till!!

Helsike vad det blåste där uppe på toppen!! Jag trodde jag skulle blåsa bort (och frysa ihjäl dessutom). Men upp kom vi och denna gången tog Bonden den röda backen ner medan jag och Problemlösaren kämpade oss ner i den blå Märta igen. Det räcker utmärkt för mig, blir det brantare så slutar det med att jag får åka scooter ner. Eller störtlopp… vem vet, och braka raka vägen in till after-skin. Ganska praktiskt dock för man slipper ju kön.

Efter två åk i de blå backarna (och en röd för Bonden) så kände vi att det var dags för fika! Så vi mötte upp med de andra och knatade in till after-skin. Där fick jag den geniala idén att jag ville ha en rom och choklad! Det drack jag nämligen när jag och Bonden var i Saalbach för 25 år sedan och det var skitgott!!

Att min skalle sedan dess bestämt sig för att inte tåla alkohol över huvud taget hade jag totalt glömt bort i min iver att sörpla rom och choklad.

lindvallen after ski rom och choklad jag bonden

Inget smart drag… Inte ALLS ett smart drag…

Men det ska jag berätta mer om nästa gång.

Glöm inte att hjälpa mig med hjärtan på mina bilder så jag kan vinna en skidresa nästa vinter. Ni hittar det HÄR.

Tjillevippen gullvippor!!!

»crosslinked«