En Bondmoras bekännelser del 7

Nu var det ett bra tag sedan, så nu är det dags igen. Tre nya bekännelser.

Nr 1. Jag är envis som en gammal get! Jag ger mig aldrig och har jag sagt att det går så ska det gå. Så är det bara. Jag var precis likadan när jag var liten. Om jag bestämde mig för att ”nu ska jag åka skidor” så skulle jag åka skidor och därmed bastu! Sen att det var mitt i sommaren hade ingen som helst betydelse…

I trosor, helshyssta knästrumpor, trätofflor och pottfrilla klarar man allt! Kom an världen!

Nr 2. För ca 10 år sedan, medan vi hade lite hästar och amkor på vår förra gård, så körde vi in hö. Nu för tiden tar vi bara ensilage men då körde vi in hö och torkade på höskullen. Då hade vi en ”självlastarvagn”. Det är en stor hövagn som man drar efter traktorn som plockar upp höet från marken och samlar det i vagnen. Väl på logen sedan så matas höet av och man står med högrepar och slänger upp det på torken.

Baktill på den här vagnen hänger ett stort, tjockt och JÄKLIGT HÅRT järnrör… Det hänger från toppen på vagnen i långa rep ner till botten av vagnen. Det håller höet på plats när man kör men när man lastar av så hänger man upp det röret i toppen av vagnen. Hm svårt att förklara men tänk så här:

Jag står bakom vagnen och tycker att det STORA TJOCKA OCH JÄKLIGT HÅRDA järnröret är i vägen där uppe så jag tar grepen och sträcker mig upp och putter till det….

Varpå det STORA TJOCKA OCH JÄKLIGT HÅRDA järnröret svingar sig ner i repen i full fart och träffar mig rätt i pannan så jag flyger iväg och landar några meter längre bort. Jag ligger på rygg när jag kvicknar till och håller händerna för ansiktet. Bonden kommer springande och frågar om jag lever så jag tar bort händerna från ansiket varpå Bonden utbrister oj oj oj och säger att jag inte ska titta.

??? Titta på vad ???

Han leder in mig till huset och badrummet och säger till mig att tvätta av ansiktet.

Hela ögonbrynet har spruckit och blodet forsar…. Tusan också!

Jag och sjukhus är inte så bra kompisar (det kommer i en annan bekännelse framöver) så jag är inte pigg på att åka dit. Jag tejpar ihop eländet, slänger på några kompresser och en gasbinda runt knoppen och åker ner till min granne som är ambulansförare och talar om för honom att han måste tejpa ihop mig så jag kan fortsätta med höet.

Visst säger han och tar bort mitt otroligt tjusiga bandage.

Oj oj oj då… säger han också. Suck. Värst vad gubbarna i byn hade stort ordföråd idag…

– Det där kan jag inte tejpa ihop, det måste sys!

Jag tyckte han var skitfånig och sa till honom på skarpen att sluta fega och tejpa ihop skiten, vem har tid med att åka iväg till akuten och sitta där och vänta i evighet.

Men han gav sig inte. Han VÄGRADE och sa att det MÅSTE sys.

Tusan också. Slängde mig i bilen och åkte iväg. Väl på akuten så fick jag vänta och vänta och vänta…. Skickade ett mess till min granne och skällde lite på honom. Han frågade om jag hade bandaget på och jag sa ja. ”Ta av det då så ska du se att du kommer in”….

Och ja jädrar…. det funkade!!! Man ska tydligen inte se för frisk ut när man kommer, man ska se döende ut och blodet ska rinna, då kommer man in!

Sydd blev jag och grannen blev förlåten. Till slut.

Nr 3. Jag blir helt ifrån mig om jag skriver ett inlägg som ni inte kommenterar… Jag får panik och slänger mig in på analytics och kollar om ni varit här och när jag ser att det är lika mycket besök som vanligt så kan jag slappna av igen. Men jag blir nervvrak om ni försvinner för en dag. Då tror jag att ni lämnat mig för alltid och aldrig kommer tillbaka.

JAG BEHÖVER ER!!!! Och jag behöver era kommentarer och små tillrop. Ni behöver inte skriva mycket men visa att ni finns där. Ni peppar mig som helsike ska ni veta!!

En Bondmoras bekännelser, del 6

Okej, nu är det dags igen. En ny omgång av bekännelser:

1. Jag hade två bästa kompisar när jag var liten. Den ena var min häst. Inte så konstigt kanske, de flesta barn har väl haft ett djur som bästis (eller?). Min andra kompis var väl kanske lite mer ovanligt kanske. Det var en 60-årig gammal gubbe, lika bred som hög,  utan tänder, utan hår och med snusen rinnande ner för hakan. Han körde invalidmoppe och vi brukade åka in till Stenabåtarna (i Göteborg) och käka lunch ihop han och jag… Han körde såklart och jag satt bak på flaket.

Men jag var bara 8 år när jag började köra den där moppen själv… Jag kom susande in på vägen in till oss och mina föräldrar trodde att moppen körde av sig själv tills de såg min lugg sticka upp i vindrutan. Det var skitkul! Men jag fick stå upp och köra för annars nådde jag inte ner till pedalerna.

Det bästa var att gubben även var bästa kompis med min häst så han var med och hjälpte mig titt som tätt. Med tanke på att gubben vägde närmare 150 kilo så var han rätt bra att ha när man var en liten fjärt och hade en häst som inte ville göra som man sa.

Dessutom hade gubben mycket bättre tålamod än jag… Han älskade verkligen den där hästen! Och hon honom!

Jag brukade skolka från skolan större delen av mellanstadiet och då stack jag ner till gubben och så käkade vi bakelser och spelade kort hela dagarna. Ibland kom mamma och hälsade på och då fick jag gå och gömma mig i garderoben tills hon gått hem igen.

Det var också kul för han hade ett kassaskåp där inne med massa roliga samlarsaker som jag passade på att urforska när jag satt där inne och väntade.

Vi blev bästisar när jag var 6 år och började på lekis. Sedan var vi bästisar och bundis ända tills jag flyttade hemifrån när jag var 16.

 

2. Som ni vet har jag alltid gillat djur. Men inte bara levande djur utan alla mina gosedjur också! Och på kvällen när jag gick och lade mig skulle ALLA djuren ligga bekvämt med mig i sängen. Även gunghästen! (den syns inte på bilden men den ligger vid mina fötter).

 

3. När jag var liten fick jag alltid honung på nappen.

Det är därför jag är så söt….

Godisboxen.se

Utmanad och utmaning

Jag har blivit utmanad! Av underbaraste Meekatt. Utmaningen var att på bloggen avslöja 5 saker som ni inte vet om mig… Hm, det känns som om ni redan vet det mesta och mycket har jag ju avslöjat i min serie ”En bondmoras bekännelser”.  Men jag ska nog lyckas hitta 5 nya saker som ni inte vet än.

1. Jag var en skitunge när jag var liten… Ett bra exempel på det var när jag var runt 8-10 år och var på läger. Jag tyckte det var skittråkigt!! Dessutom var det en av de andra tjejerna som var där som var så sjukt taskig hela tiden och retades, knuffades och var en snorunge av stora mått. Så jag gav igen…
Först ringde jag mina föräldrar och bad dem hämta mig. När de kom så gick jag in i baracken och packade ihop min väska. Vi hade alla våra kläder i sänglådor under sängarna så jag drog ut snorungens låda och satte mig och pinkade i den… Sen åkte jag hem.
Helt sjukt idag när jag tänker på det men då tycker jag det var helt underbart genialiskt och jag satt och log hela vägen hem…

2. Jag har tvångstankar. Det gäller många saker. Efter varje ko jag har mjölkat så måste jag klappa henne 3 snabba gånger på rumpan. Inte 4 och inte 2. Det måste vara 3 gånger i snabb följd, blir det inte rätt måste jag göra om det. Bonden tycker att jag är knäpp. Och det har han ju rätt i. Mina barn tycker också att jag är knäpp. Kossorna bryr sig inte.

3. Jag är världens bästa mamma! Jo, ni vet ju alla redan att jag är bäst på allt men just det där med mammarollen är jag extra bäst på. Jag är väldigt pedagogisk och uppfostrar mina barn enligt konstens alla regler. Jag tror att både Skräpfian och Fröken Duktig kan intyga hur fantastisk jag är.

Babbelpellen har nog fått en lite lättare uppfostran då han är sladdis och pojk… Jag har nog haft en tendens att sätta honom på pedistal:

 

4. Jag har en tatuering på benet som föreställer….. Mig själv. När jag gjorde den där tatueringen frågade Babbelpellen tatueraren om det var vanligt att folk gjorde självporträtt.
Svaret blev: ”Nä, det är nog bara de mest egocentriska som gör det”.
…. hm.

5. Jag är en bekräftelsejunkie… Det är nog därför jag bloggar tror jag. Jag ÄLSKAR alla era kommentarer och får dåndimpen när jag ser att ni inte kommenterat något inlägg eller om besökarantalet på bloggen gått ner någon dag. Då skriker det i hela kroppen ”TYCKER DE INTE OM MIG LÄNGRE???” Och sedan nästa dag blir jag glad igen när jag ser att det bara var tillfälligt. Bloggläsandet går alltid ner något på helgerna har jag märkt, sedan på måndagen så är det på topp igen 🙂

Sådär, det var 5 avslöjanden från mig. Jag hoppas att det blev ”mission accomplished”, vad säger du Meekatt??

Nu skickar jag utmaningen vidare till dessa 5 härliga bloggare:

1. Monas Universum
2. Ketchupmamman
3. Alltombondmoran
4. Maria Montazami  (jag har skrivit det förut men jag skriver det igen. UNDERBARA MÄNNISKA!!! Jag önskar man kunde köpa henne <3)
5 . Mirka

Jag hoppas ni hänger på! 🙂

 

En Bondmoras bekännelser, del 5

Nu är det dags igen, en ny omgång av 3 st bekännelser (har ni missat de tidigare kan ni bara trycka på bekännelser bland kategorier så får ni upp dem, ELLER skriva bekännelser i sökrutan).

OBS!! Ni glömmer väl inte min tävling!!! Dragning på fredag. Tävlingen hittar ni HÄR.

Nu kör vi!

1. Jag har snattat. Okej, det kanske alla har gjort någon gång. Men jag har bara gjort det 1 gång. Då var jag 15-16 år och hade precis börjat gymnasiet. Jag och ett par kompisar var inne på Lindex i Nordstan och kollade på underkläder. Jag provade ett par stay-ups som kompisen tyckte att jag skulle knycka. Mespropp som jag var så vågade jag inte säga nej så jag gick in i provrummet och tog på mig dem.

Problemet var bara att jag redan hade strumpbyxor på mig så jag tog stay-upsen utanpå… Så lagom när jag började närma mig utgången så kanade stay-upsen ner och lade sig som fina små korvar runt vristerna…

Jag fick panik och började springa ut från affären, krockade med en snubbe (såklart, det hör till vanligheterna att jag springer in i folk…), tittade snabbt upp för att säga förlåt och då var det Papa Dee!! Jag höll på att dö! Han var ju superhet just då!! Så där står jag och stirrar som den idiot jag är, med två korvar hängade längs benen och paniken lysande ur ögonen. Efter en stund kommer jag på att jag just har blivit en megabrottsling och facear 25 år på Härlanda för stöld av korviga stay-ups så jag springer vidare med en väktare efter mig och springer in i en hiss som stänger dörrarna precis framför näsan på väktaren.

Jösses Amalia!! Där hade jag nog en puls som hade kunnat springa ikapp vilken jaguar som helst! Jag kan lova er att jag aldrig snattat efter det!! Inte en endaste liten godisbit!

 

2. Jag berättade ju för er i Bekännelser del 1 att jag älskar kalsonger… Jag kan nu göra en till bekännelse i samma tema….

Det har inte börjat på äldre dar. Det började uppenbarligen i tidig ålder…

 

3. När jag var ca 13-14 år så ringde jag till Heta Linjen och fick kontakt med en kille, vi kallar honom M, som jag snackade med och vi kom på att vi inte bodde så långt i från varandra. Strax utanför Göteborg båda två. Jag ville inte säga vad jag hette för jag tyckte Charlotte var det fulaste namn som fanns. Så jag sa att jag hette Sharon…. Smart som jag var så gav jag honom även mitt telefonnummer. Sedan tänkte jag inte mer på det.

En kväll ropar mor min från nedervåningen:

– SHAAAROOOON!!! Du har telefon!!

*OMG* Jag fattade ju direkt vad det var frågan om och dog några gånger under tiden som jag försökte komma på en bra ursäkt att inte svara. Jag kom inte på någon så jag tog telefonen och sa ”ja det är Sharon”…

Det slutade med att vi bestämde träff på ett disco där han bodde. Jösses…

Jag åkte dit men vågade inte gå fram så jag åkte hem igen. Men han ringde igen och denna gången skulle han komma hit. Vi träffades faktiskt några gånger och lyssnade på musik (Tarzans boy var hans favorit och den lyssnade vi på om och om igen….).

Han tror nog fortfarande att han dejtade någon som hette Sharon…

Och det kan han ju få tro!

 

En bondmoras bekännelser, del 4

Ok, nu kör vi igen. Jag avslöjar alla mina hemliga böjelser, pinsamma barndomsminnen och  allmänt konstiga oviktigheter om min ringa person. 3 nya avslöjanden i varje del. As usual! Vill ni läsa de tidigare inläggen så skriv bara in ”en bondmoras bekännelser” i sökrutan uppe till höger så får ni upp dem 🙂

1. Som vuxen är jag en sjukt ärlig person. Jag ljuger inte! Aldrig! Inte ens när jag borde… Men som barn ljög jag som en borstbindare! (antar att jag vet varifrån Babbelpellen fått sin fantasi…).  Jag ljög om precis allting och jag tänkte inte ens på det, det var inget planerat (eller jo ibland) utan det bara kom. Jag hittade på historier som ingen skulle komma på tanken att misstro.

En av de elakaste sakerna som jag skäms för än idag är när jag ca 8 år gammal lurade i min granne, som led av svår huvudvärk, att saltvatten hjälper kanonbra mot huvudvärk! Jag drog någon historia om hur det hade hjälpt både den ena och den andra och kungen och hans moster och hon svalde det hela med hull och hår.

Och bad mig gå och göra ett glas med rätt blandning… *omg* där fick jag lite kalla fötter minns jag men vad skulle jag göra, jag kunde ju inte ta tillbaka alltihop så jag gick ut i köket och hällde upp vatten och blandade i en matsked salt och gick in med det till henne. Och hon drack upp det…. Lite dåligt samvete fick jag men aldrig i min kofot att jag skulle erkänna att jag bara hittat på!!!

Inte en suck liksom!

 

2. Jag är genomrutten. Inuti. På allvar!! Eller det måste jag i alla fall vara. Idag var jag lite ”luftig i magen”, så att säga, när jag satt i Babbelpellens rum och hjälpte honom med en diskrensning på datorn. Han sprang ut skrikandes att han behövde gasmask och syrgas… Efter ytterligare några ”pysar” så gick även hunden ut 🙁

 

3. Jag har fejkat en orgasm. Eller tre…. hundra.

*hör hur alla kvinnliga bloggläsare asgarvar och säger att det har väl alla gjort*

– Okej, jo jag anade väl det!

*hör hur alla manliga bloggläsare fnyser och säger att de inte tror oss. De har ALDRIG varit med om en kvinna som fejkat en orgasm*

Öh…. Eller hur!!! Dream on guys. Liksom. Välkommen till verkligheten…

 

En Bondmoras bekännelser del III

Dags för en ny omgång av bekännelser. Nu kör vi, håll i hatten!

1. Jag tillhörde ”mesarna” hela grundskolan. När jag sedan började gymnasiet så såg jag det som att jag fick en ny chans att träffa nya vänner utan förutfattade meningar om att jag var en tönt och inte värd att vara med (Ingen fara, det lät nog som om jag var bitter men det är jag inte alls, inte ett dugg! Jag har istället blivit en stark, enveten, framgångsrik och lycklig snubbe så ovanstående var bara fakta och inget ”tyck synd om mig”!!) Allt blir vad man gör det till och inget ont som inte har något gott med sig 🙂

Första dagen på gymnasiet så ville jag ju visa hur otroligt cool och häftig jag var så jag sade så klart att jag också rökte, för det gjorde ju alla andra. Men jag sa att jag hade slutat… Så jag rökte ”fimpen” av de andra för jag ”kunde inte hålla mig”. Eller hur…. Suck. Smakade skit gjorde det och det gick ju knappt att andas. Men röka skulle jag!

Jag gick på Hvitfeldtska Gymnasiet i Göteborg och mellan byggnaderna så går det murar som vi gärna satt på på rasterna. Jag och min kompis ”L” satt uppe på muren med ett ben på var sida när hon sa att jag lika gärna kunde ta en hel cig i stället så jag fick en av henne…. *omg* Det här klarar jag, tänkte jag och rökte som bara den vilket gav mig väääärldens nikotinkick och hela världen gick under och över och runt.

Jättetrevligt när man sitter på en 5 meter hög mur…. NOT!! Jag trodde jag skulle dö, ramla ihjäl mig, få diabetes, framfall och vatten i knäna på en gång. Shit pomfritt vad dåligt jag mådde. Men det var bara att hålla god min, lägga sig med pannan rakt ner mot muren och låtsas att man bara tyckte skolan var sjukt tråkig (vilket den iof var…).

Jag vet inte om hon gick på det eller inte…

Sa jag att jag kallades ”Fimpen” under det året jag gick på gymnasiet? Åh, ni gissade det? Ok ok… Så här otroligt ”cool” var jag på den tiden… (första klasskortet från HK1M).


Rastaflätor var det ett tag med…  

 

2. Min första puss fick jag när jag gick på lågstadiet. Det var i skolan, precis utanför skolgården, inne i en buske så ingen såg. Han hette Jesper och var blond och skitsöt (tyckte jag då i alla fall). Snorig var han också men han torkade av sig på jackärmen innan jag fick min puss. Romantiskt värre…

Så här såg jag ut när jag gick på lekis. Lite yngre än när pussen kom men jag ser ju gla’ ut så jag visste nog att den var på gång snart…

3. Jag vet tror att jag är bäst på allting. Det låter helt sjukt och det är det så klart också. Men när jag oftast endast ibland får inse att jag har fel så är jag ödmjuk och erkänner mig besegrad (och DÄR ljög jag så det small om det…).

Det var allt för idag! Nästa gång har jag några pinsamma erkännanden…. Eller jag vet inte, jag är ju en sådan som inte skäms direkt. Fastän jag kanske borde… Men ni kanske tycker det är pinsamt? Vi får väl se.