När hjärnan får frispel och hjärtat goes bananas

 

Idag är en SÅDAN dag… En sådan dag som jag hatar. De kommer inte så ofta nu för tiden tack och lov men idag kom den.

Allt bara brakar omkring i skallen, snurrar, virrar och står still på samma gång. Som om man tar bort varenda stoppljus och vägskylt i San Fransiscos innerstad. Alla bilar tankar bara far omkring och krockar med varandra, ingen tanke leder någonstans utan blir kvar, virrandes omkring eller står helt enkelt helt still.

Hjärtat slår fort fort. Eller långsamt men hårt så det känns som om det ska explodera och hoppa ur bröstet. Ögonen vill inte hålla sig öppna men det går inte att sova heller. Tankarna far för mycket.

Sovplatser till gäster, hämtning och lämning av ungar, semineringar, matinköp, den där kossan med juverinflammation, lådorna som står ouppackade i vardagsrummet, bankmötet på måndag, måste köpa extrasängar – idag, mjölket, osmosmakapären (varför tänker jag på den, det är ju ingen brådska), armbågen som gör ont, vad är det för datum idag osv osv. Relevanta och helt orelevanta tankar brottas med varandra, helt utan rim och reson.

Jag HATAR sådana här dagar!

Men kan inte komma ur det.

 

16 svar på ”När hjärnan får frispel och hjärtat goes bananas

  1. Usch då, känner igen det där. Det bästa man kan göra är att lägga sig ner på med ett par lurar och så lite avslappnande musik och så koncentrera sig på andningen, men det är ju inte alltid man har tid till avslappning fast det så väl behövs, kroppens sätt att säga ” dags för att ta det lugnt ett tag”. Kram

    • Det hade jag gärna gjort!! Om jag hade hunnit… Men så fort jag får chansen så är det så jag ska göra! 🙂

  2. Ok, du är snäll nog att inte lägga upp en skräck bild idag, så då är jag också snäll.
    Mitt råd är att du tillåter dig att vara liten, leta reda på bonden och krama honom. Han kan nog ge dig lite lugn om du bara tillåter dig att ta emot det…

  3. Mä. Du måste ta hand om dig. Det där med stress är överreklamerat. Jag vet. Lukten av tapetklister sitter kvar i näsan…

    • Jag försöker, men ibland stressar hjärnan upp sig helt på egen hand. Den lyssnar liksom inte på mig… 😉

  4. Bara att acceptera att allt aldrig blir som förr (du vet vad jag menar) och, ja, lätt att säga men svårt att acceptera. Jag har varit tvungen att acceptera att vissa dagar är skit och pannkaka, försöker jag mig på att göra nåt konstruktivt då så sjunker jag. Det är såna dagar det går att mjölka kossor, köra dynga-snö-grus-whatever men inte att åka och handla utan ledsagare eller laga nån annan mat än en plinglåda i micron.

    Innan jag hinner bli förbannad på alltings jävulskap så säger jag till mig själv att ”imorgon är en annan dag, bara överlev den här”.
    Lätt att säga men svårt att göra, men man lär sig med tiden (och åldern). 🙂

    • Jo, jag vet vad du menar. Och det är ju på gott och ont faktiskt. Egentligen vill jag ju inte att allt ska bli som förr… Men ett mellanting vore fint 😉

      • Precis, ett stabilt mellanting och inte nån jävla ping-pongmatch mellan ADHD och död.

        Jag testade 50 mil med bil på jättebra vägar, mestadels 100-väg för ett litet tag sen och hade hemvägen varit 5 km längre hade jag klivit ur och lagt mig under en gran och sovit. Dan därpå sov jag 16 timmar i sträck.

        • Som jag nu sista två dagarna då… Har varit helt väck efter helgens bravader så det enda jobb jag gjorde igår var 5 timmar vid mjölket. Resten av dagen sov jag. Samma idag… Ska ut och mjölka ikväll men har legat hela dagen.

          • Fy tusan, då har du det mycket värre än mig. Det är inget kul alls när hjärnan säger upp sig och drar på semester utan att ta resten av kroppen med sig

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *