Cornelia – en tiggarkärring

 

Varje gång jag handlar så sitter hon där…

Vintertid inpackad i jackor och filtar sitter hon på en liten pall vid ingången till affären. En del går förbi utan att skänka henne så mycket som ett ögonkast eller ett leende. En del fnyser och rynkar på näsan åt henne.

cornelia tiggare tigger rumänien citygross

Då tittar hon bara ner i marken, säger ett tyst ” ’escuse me” och låter dem gå förbi.

En del slänger i en peng i hennes låda. En del slänger i både en peng och ger henne ett leende. Då strålar hon tillbaka och ögonen glittrar.

Varje gång jag har handlat så har jag köpt med mig något till henne. En drickyoughurt och lite frukt, en chokladbit och en läsk eller kanske en kopp kaffe och lite bullar. Jag har inte så mycket men hon har mindre… Betydligt mindre!

För några månader sedan, efter att hon fått sin fika och jag vände mig och skulle gå mot bilen så kom jag på mig själv – varför går jag? Är jag inte mer intresserad än så? Räcker en påse fika och ett leende för att jag ska känna mig som en ”god människa” och för att ”tiggarkärringen” ska må bättre? Kan jag göra något mer?

Jag ställde ifrån mig vagnen och gick tillbaka, satte mig bredvid henne och började prata. Jag visste inte om hon förstod ett ord av min engelska men jag pratade ändå. Med en halvdan engelska blandat med rumänska och svenska ord samt en hel del teckenspråk började vi prata.

Min vagn blev stående och glassen smälte till en vaniljvälling medan hon berättade. Hon – Cornelia alltså, tiggarkärringen. Cornelia kommer från Rumänien, hon är en bra bit yngre än mig trots att jag i tanken alltid tänkt på henne som ”lilla tanten vid affären”. Hon, hennes man och två vänner till dem är i Sverige för att försöka få ihop lite pengar. De tre barnen är kvar i Rumänien hos mormor och morfar.

Något eget hem finns nämligen inte längre. Vid en brand förlorade familjen allt de hade. Hon visar en bild, en tidningsartikel från förra året, där hon står framför sitt före detta hus, ny syns bara en hög med aska och en halvt nedbränd stomme.

Hon berättar att hon saknar sina barn, men hon har inte råd att åka hem och hälsa på dem, hon måste vänta tills hon fått ihop tillräckligt med pengar för både resan tillbaka och för att sedan försöka skapa ett nytt hem till sig och sin familj. Hon ser dem på Skype ibland. Ögonen blir glansiga när hon berättar om barnen.

Hon frågar om mig, om min familj, om mina barn och ler när jag berättar. Vi skrattar tillsammans åt bilderna jag visar henne i mobilen. Tiden går fort och vi har riktigt trevligt. Innan jag går frågar jag om det finns något jag kan göra för att hjälpa henne.

Jo, svarar hon, om du har några kläder som dina barn vuxit ur så tar jag gärna med dem hem till barnen. Eller några byxor till min man? Kanske en jacka?

Nästa gång jag kommer berättar jag att jag börjat samla ihop kläder till henne och hon strålar och tackar. Denna gången tar vi pratstunden innan jag handlar, för att rädda glassen… Det blir till en rutin och varje gång jag kommer så vinkar hon glatt när hon ser mig, vi kramas och tar vår pratstund. Istället för att köpa fika till henne så frågar jag vad hon behöver. En gång var det diskmedel. Och en Japp. En gång var det kaffe. Och en Japp… Hon ÄLSKAR verkligen Japp!

Igår var jag där igen, hon strålar upp men ser orolig ut, hon kramar mig och frågar vad som hänt, det var ju 3 veckor sedan jag var där sist och hon har varit så orolig. Jag har väl inte varit sjuk?

Hm… det stämmer på dagen! Det VAR 3 veckor sedan jag var där. Är de små pratstunderna så givande för henne att hon minns så väl. Att hon faktiskt saknar dem? Det kanske är det roligaste som händer på dagen. Och vad kostar det mig? Ingenting!! Bara lite tid men vad gör det?

Är det vad som krävs för att skänka lite lycka så kanske fler borde skänka lite tid och omtanke? Inte bara för de tiggare som sitter vid butikerna så klart. Men överallt, hela tiden. Ett leende och en pratstund kan nog göra mycket för de flesta.

Om tre veckor åker Cornelia hem till sina barn igen. Hon kommer troligtvis inte tillbaka till Sverige, nu ska hon och hennes man försöka skaffa sig ett hem igen tillsammans med barnen. Kanske ihop med mormor och morfar, det blir lättare och mindre kostsamt. Men vi får se. Huvudsaken är att hon kan åka hem och bli en familj igen. Hon strålar av lycka och längtan.

Nästa gång blir nog sista gången vi ses. Då ska jag ta med mig de kläder som inte används här hemma och kanske lite annat smått och gott som hon kan behöva.

Jag kommer sakna henne.

Cornelia – min tiggarkärring

cornelia rumänien tiggare

6 svar på ”Cornelia – en tiggarkärring

  1. Så härligt att läsa!
    Jag gjorde som du – tog kontakt, och idag har jag ett helt gäng rumäner under mina vingar.
    Jag har anställt en av kvinnorna och vi titulerar numera varandra som ” min syster”, vilket hon verkligen är.
    Finns mycket att säga och dela om dessa fantastiska människor.
    En helkväll med mina rumäner i deras läger är så mycket mer värt än hela mitt livs partykvällar.

    • Åh… jag tänkte fråga henne förra gången om hon ville följa med hem en sväng. Men jag var för feg… Dumma mig! Kanske jag hinner en gång innan hon åker hem?? 🙂

  2. Så rörande tack för att du bryr dig. Det visar att jag har rätt du är en god människa även den person som kommenterat här. Tårarna rinner. Vi ger ofta en slant när vi handlar till den som sitter utanför affären och hälsar gör vi alltid. Mer än så har det inte blivit. Men fick en tankeställare vi kan bli bättre.
    Kram från Barbro i Luleå

  3. ”Främlingar är vänner som du ännu inte känner”
    Vad fint att du stannade till hos Cornelia. Tänk vad hon kommer att berätta om dig när hon kommer tillbaka till Rumänien! Jag har/hade också en ”tiggarkärring” men hon har åkt till sitt hemland Bulgarien nu, för hon hade fått bröstcancer 🙁 Det går inte många dagar utan att jag tänker på henne och undrar hur det går för henne.

    • Men åh, eller hur!! Vem vet, vi kanske kommer på ett sätt att hålla kontakten 🙂 Det vore såååå roligt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *