Snipp, snapp, snut – så var sagan slut (eller inte)

Så var det dags för del två I den spännande serien ”När Bonden träffade Bondmoran”. Har ni inte läst del ett så hittar ni den HÄR

Solen stiger på en molnfri september-himmel och skiner in genom fönstret i den lilla ettan i Högsbo. Lillpissen sträcker på sig och börjar klösa den lilla flickan på fötterna – nu är det dags att kliva upp! Den lilla flickan slår upp ögonen och klappar Lillpissen bakom öronen. Hon tänker på gårdagkvällen och värmen stiger i hjärtetrakten. Hon minns snyggingen hon träffat igår kväll och tänker på att de ska träffas ikväll igen. Det här kommer bli en lång dag …

När kvällen kommer står hon tålmodigt och väntar utanför Kårkällaren där de bestämt möte. Det pirrar i magen och hon kan inte stå stilla, hon vandrar fram och tillbaka utanför ingången medan vakterna nyfiket tittar på. Han verkar vara lite sen. Eller, kom hon ihåg tiden fel? Eller, var det verkligen på Kårkällaren de skulle träffas? Jo men visst var det så. Hon slappnar av igen och väntar.

Och väntar…

Men ingen snygging kommer.

Hon traskar mot spårvagnen och undrar vad som blivit fel. Hade han eller hon missförstått platsen det skulle träffas på? Hade det hänt något? Eller… Hemska tanke – ville han inte träffa henne igen? Hon slår bort den tanken och sätter sig på vagnen och åker hem. Hon tvättar av sig sminket, slänger kläderna på soffan och kryper upp i sängen till Lillpissen. Och tänker på honom… Hon minns precis hur han ser ut. Hans vackra ögon, hans mjuka mun och… hans doft. Hon ser honom framför sig och somnar medan Lillpissen kurrar och trampar henne på magen.

 

bonden Martin trädgårdsföreningen Göteborg

När hon vaknar dagen efter är det snyggingen hon tänker på. Hur ska hon få tag på honom? Hon vet bara hans förnamn. Inget mer.

Men… Han hade ju flörtat rätt rejält med hennes väninna – kanske hon visste något? Den lilla flickan slänger sig på telefonen och ringer till väninnan. Vad heter han? Vad jobbar han med? Vad bor han? Vänninan visste bara att han var målare men inget mer. Eller jo – han var egen företagare. De lägger på och den lilla flickan känner sig uppgiven, hur fasiken ska hon få tag på snyggingen?

Hon plockar fram telefonkatalogen, den gula delen, och letar upp alla måleriföretag i Göteborg. Oj – det var många!! Hon går igenom alla namnen men hittar inget som kan säga att det är just snyggingens företag.

På eftermiddagen ringer väninnan med glädjande besked. Hon hade fått snyggingens telefonnummer under kvällen men ville inte lämna det till den lilla flickan utan att fråga honom först. Så hon hade ringt honom, frågat om det var ok- vilket det var – och gav det nu till den lilla flickan.

Holy Fuck!!!!

Här sitter nu den lilla flickan med snyggingens telefonnummer i handen – och nu då? Ska hon bara ringa? Och säga vad då? ”jo du det var mig du inte ville träffa igår men som du träffade i förrgår, jag som var kompis till tjejen som du flirtade med, jag som åkte spårvagn hem och som inte lät dig följa med?” Nej så kan man ju inte säga.

Efter en stunds velande med sig själv så ringer den lilla flickan numret utan en aning om vad hon ska säga. Han kanske inte svarar, han kanske inte är hemma? (på den tiden var man tvungen att vara hemma för att kunna svara i telefonen…). Men jo – han svarar!!! Hon har ingen aning om vad hon hasplar ur sig men när de slutar prata så har de bestämt att de ska gå på bio tillsammans på tisdag.

Wiiiiiiieeeee 😀 Nu är hon glad igen!

Jag blond 17 år

Tisdagen kommer och den lilla flickan står återigen och väntar på snyggingen. Denna gång utanför biografen på Kungsgatan. Måtte han komma denna gången…. Och ta mej tusan – rätt som det är så ser hon honom komma gående längs gatan. Han är så fin!!! Svarta jeans, beige skjorta, brun skinnjacka och bruna skinnstövlar med spetsig tå. Hon svimmar nästan, men så ser hon hans blick – orolig, avvaktande och sökande. Men hallå – hon står ju här, ser han henne inte?

Hon går några steg emot honom och ler, hans blick faller på hennes läppar och han brister ut ett leende. Oron och sökandet borta ur hans blick.

Långt senare får den lilla flickan veta att anledningen till att han inte kom och träffade henne på lördagen var att han var bakfull. Så in i bomben bakfull… Att han såg så sökande och orolig ut när de träffades på bion var inte heller så konstigt – han kom nämligen inte alls ihåg hur hon såg ut. Bara att hon hade röda läppar. Men tack och lov så kom han ihåg att han vill träffa henne igen.

Efter bion åker de båda två hem till den lilla flickan – denna gången tänker hon inte förlora honom ur sikte igen. Och tydligen är det ömsesidigt – för från den här dagen så träffas den lilla flickan och snyggingen varje dag utan undantag. Tre månader senare tycker snyggingen att det är helt onödigt att de ska betala två hyror när de ändå alltid är tillsammans. Så den lilla flickan flyttar in.

Jag Martin bonden tillsammans Kortedala kalendervägen

Tre månader senare åker de utomlands tillsammans. Det åker till Puerto Rico på Gran Canaria. En dag på hotellet sätter snyggingen en ring på fingret på den lilla flickan. ”Från och med nu ska det alltid vara vi två”.

Jag Martin flygplan puerto rico

Och ja, det känns som en självklarhet även för den lilla flickan. Det ÄR vi två helt enkelt – från första (eller andra beroende på vem man frågar) gången vi träffades så har det varit självklart. Vi hör ihop!

Två år senare föds vår första dotter.

Martin Therese bebis bb Mölndal

Ett år senare är det dags för en ny ring att sättas på den lilla flickans finger. Det är den lyckligaste dagen i hennes liv.

Bröllop jag Martin bröllopsfoto

Jag Martin gifter oss bröllop

På lördag är det 24 år sedan vi gifte oss. Vi har hunnit bli trebarnsföräldrar, smålänningar, månskensbönder, hästhandlare och mjölkbönder. Men det är fortfarande VI. Och kommer alltid vara VI.

Så länge vi båda lever.

9 svar på ”Snipp, snapp, snut – så var sagan slut (eller inte)

  1. Jag kan inte komma på något elakt att säga (tyvärr 😉 )
    Jag kan bara säga. Attans vad glad jag är att ni har hållit ihop så här länge. Och jag vet att du fortfarande är förälskad i honom 🙂

    PS Nej jag är inte full. Jag är spiknykter 😀 DS

  2. JA TÄNK VAD ROLIGT !!Men NI är bara halvvägs,vi firade midsommar med 58 år !!!! omodernt men LYCKLIGT !!!

  3. Åh, vilken härlig historia! Grattis till er båda att ni lyckats hålla ihop så länge. 🙂 Och jag håller tummarna för att ni fortsätter med det! Hittills har jag själv och min kärlek varit tillsammans i åtta år (och av dessa har vi varit gifta i fem år), och jag hoppas på att det fortsätter så här. ^^

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *