En Bondmoras bekännelser, del 5

Nu är det dags igen, en ny omgång av 3 st bekännelser (har ni missat de tidigare kan ni bara trycka på bekännelser bland kategorier så får ni upp dem, ELLER skriva bekännelser i sökrutan).

OBS!! Ni glömmer väl inte min tävling!!! Dragning på fredag. Tävlingen hittar ni HÄR.

Nu kör vi!

1. Jag har snattat. Okej, det kanske alla har gjort någon gång. Men jag har bara gjort det 1 gång. Då var jag 15-16 år och hade precis börjat gymnasiet. Jag och ett par kompisar var inne på Lindex i Nordstan och kollade på underkläder. Jag provade ett par stay-ups som kompisen tyckte att jag skulle knycka. Mespropp som jag var så vågade jag inte säga nej så jag gick in i provrummet och tog på mig dem.

Problemet var bara att jag redan hade strumpbyxor på mig så jag tog stay-upsen utanpå… Så lagom när jag började närma mig utgången så kanade stay-upsen ner och lade sig som fina små korvar runt vristerna…

Jag fick panik och började springa ut från affären, krockade med en snubbe (såklart, det hör till vanligheterna att jag springer in i folk…), tittade snabbt upp för att säga förlåt och då var det Papa Dee!! Jag höll på att dö! Han var ju superhet just då!! Så där står jag och stirrar som den idiot jag är, med två korvar hängade längs benen och paniken lysande ur ögonen. Efter en stund kommer jag på att jag just har blivit en megabrottsling och facear 25 år på Härlanda för stöld av korviga stay-ups så jag springer vidare med en väktare efter mig och springer in i en hiss som stänger dörrarna precis framför näsan på väktaren.

Jösses Amalia!! Där hade jag nog en puls som hade kunnat springa ikapp vilken jaguar som helst! Jag kan lova er att jag aldrig snattat efter det!! Inte en endaste liten godisbit!

 

2. Jag berättade ju för er i Bekännelser del 1 att jag älskar kalsonger… Jag kan nu göra en till bekännelse i samma tema….

Det har inte börjat på äldre dar. Det började uppenbarligen i tidig ålder…

 

3. När jag var ca 13-14 år så ringde jag till Heta Linjen och fick kontakt med en kille, vi kallar honom M, som jag snackade med och vi kom på att vi inte bodde så långt i från varandra. Strax utanför Göteborg båda två. Jag ville inte säga vad jag hette för jag tyckte Charlotte var det fulaste namn som fanns. Så jag sa att jag hette Sharon…. Smart som jag var så gav jag honom även mitt telefonnummer. Sedan tänkte jag inte mer på det.

En kväll ropar mor min från nedervåningen:

– SHAAAROOOON!!! Du har telefon!!

*OMG* Jag fattade ju direkt vad det var frågan om och dog några gånger under tiden som jag försökte komma på en bra ursäkt att inte svara. Jag kom inte på någon så jag tog telefonen och sa ”ja det är Sharon”…

Det slutade med att vi bestämde träff på ett disco där han bodde. Jösses…

Jag åkte dit men vågade inte gå fram så jag åkte hem igen. Men han ringde igen och denna gången skulle han komma hit. Vi träffades faktiskt några gånger och lyssnade på musik (Tarzans boy var hans favorit och den lyssnade vi på om och om igen….).

Han tror nog fortfarande att han dejtade någon som hette Sharon…

Och det kan han ju få tro!

 

2 svar på ”En Bondmoras bekännelser, del 5

  1. HAHAHAHAHAHA! Du är inte klok! Kan riktigt se dig springa där med dina korviga Stayups! Hahahahaha!

    Själv stal jag Hubba Bubba…och de kom inte ens på mig. Fan vad trisst.

    Ska börja kalla dig Sharon nu, hahaha. Underbart!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *