En Bondmoras bekännelser, del 9

Okej, dags för en ny bekännelse, nu var det på tok för längesedan! Om ni missat de tidigare bekännelserna så hittar ni dem HÄR. Denna gången får ni två stycken:

1. När jag var cirkus 13-14 år och självklart redan då tyckte att jag kunde allt, så gick jag runt och kallade folk för ”task”… Om någon var dum så sa jag ”din task” till dem. I min värld betydde task helt enkelt att man var taskig. Att task var ytterligare ett namn för karlarnas kära lilla leksak hade jag ingen aning om! Många namn kunde jag på den men just ”task” var ett jag aldrig hört.

En dag kallade jag en tre år äldre kille för task… Han spände ögonen i mig och frågade vad jag sa. ”Din task” svarade jag och blängde tillbaka. Den här killen råkade vara typ 3 meter lång och han tornade upp sig över mig och frågade om jag visste vad det betydde. ”Självklart” sa jag och satte näsan i vädret medan pulsen slog 490 slag per sekund. Typ. Jag räknade inte så exakt….

”Självklart vet jag det. För du är en!” Sen vände jag på klacken och gick iväg, fortfarande med näsan i vädret. ALDRIG att jag skulle erkänna att jag inte hade en aning. För jag anade ju vid det här laget att ”taskig” kanske var för milt…

Tänk om jag visste hur nära döden jag varit just då. Senare på kvällen fick jag upplysningen av vad task egentligen betydde och jag gjorde genast en lista på vilka personer jag skulle undvika framöver för att få behålla mig själv i livet ett tag till.

 

2. Jag var hemsk som barn. Det tycker inte mina föräldrar men det tycker jag. Och antagligen alla andra ni frågar också…. Jag krävde ständig uppmärksamhet som det ensambarn jag är och jag ljög som en borstbindare. Värre än Babbelpellen. Och det vill inte säga lite…

En dag hade jag förfärligt tråkigt och jag var ensam hemma. Då ringde jag ambulansen och bad dem hämta mig för jag hade ont i magen. Det gjorde de inte. Smart av dem. Så då ringde jag min mamma istället och sa att jag hade ont i magen. Hon var inte lika smart, hon kom som ett skott och körde in mig till sjukhuset. De klämde och kände och frågade om det gjorde ont än här och än där. Och SJÄLVKLART gjorde det ont. Varför inte liksom?

Jag märkte rätt snart var läkaren ”ville” att jag skulle ha ont så självklart hade jag ont just där. ”Ohhhh, aj aj aj”…. Och självklart gjorde det ont när jag dunsade hälarna i backen. Eller hur….

Och vips så hade jag blivit opererad för blindtarmsinflammation. Läkaren kom efteråt och berättade att min blindtarm (så klart) hade sett jättefin ut men att jag nu inte behöver oroa mig för att få ont i den i alla fall…. Han lyfte lite på ögonbrynet åt mig innan han vände sig till mamma och förklarade vidare.

Tusan, han hade genomskådat mig. Men vad gjorde det? Kul var det ju i alla fall och nu fick jag stanna hemma från skolan!

Vad skulle jag hitta på nästa gång? Mjälthugg kanske? Fast det lär man ju inte få mycket uppmärksamhet för…

 

Jag kan berätta att idag är jag precis tvärtemot hur jag var som barn. Tack och lov! Och sjukhus skyr jag som pesten!! Så länge jag inte är döende så undviker jag dem allt vad jag kan! Fast häromveckan hamnade jag ju där en sväng i alla fall. Läs om det HÄR.

 

 

21 svar på ”En Bondmoras bekännelser, del 9

  1. Jaha, ja. Ju mer vi får veta om gammeltanten ju tydligare står det var babbelpellen har fått sitt ifrån…:-).
    Vad mäter frun i cm egentligen? Och nu menar jag i strumplästen! Inte när du står på wn stol eller dyl 🙂

    • Gammeltanten?? Och vem pratar du om då? Du är nog inne på fel blogg!
      Hm, ja rent kroppsligt är jag ju 160 cm, men inuti är jag typ 220…

    • Jo, här från höghuset (182) har jag faktist fått en rusande häst att vika undan!!! Snacka om en snopen kusk när jag stod kvar på samma fläck. 🙂
      Om de skiter i Bondmoran så är det bara för de inte är medvetna om sin kraft å styrka. Typ min Tjej som fått mej på fall då hon inte förstår vilket muskelknippe hon är. Hon ber däremot om ursäkt vid fall med ett leende!!!

      Å, Thord törs du berätta om din längd för jag är stolt över min!!!

  2. Pingback: Bondeliv | Blog | En Bondmoras bekännelser, del 9

  3. Modigt att bekänna du kanske skulle lämna artiklarna till KP. Mina egna historier behåller jag i min närhet!

    Däremot tror jag att jag blev serverad Raggmunkar när jag var sjuk (var då man kunde få mat hemma) som jag sällan var. Här gör vi ofta Potatisplättar med Lingonsylt som mättar mer än pannkakor som mer smakar godis!!! Så imorgon får det bli en ny omgång Pannkakor innan mjölken klumpar sig. Vi får kort hållbarhet på mjölken här uppe(högst 3 dgr) och en vända till affären kostar nästan 100 :- med bil!!! 🙁 När man är Lyxhustru får man vända på slantarna. Har supergott kallt Källvatten i kran och men lite saft så är det OK i väntan på mjölkdrinken!
    Kram

    • Jag vet inte om jag är mest modig eller bara dum…. haha. Jag har mycket historier som jag INTE kommer dela med mig av. Där man inte kan hitta något roligt alls ens om man försöker. Saker det inte GÅR att skoja om.

      Men jag försöker skoja om det mesta 😉

  4. Haha, jag har oxå kallat en och annan för task, detta innan jag fick reda på vad det betydde då fick jag snällt sluta. Jag som tyckte att jag hade världen bästa ord att säga när någon var dum 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *